När det blev som det blev för att det blev som det blev

Jag hamnade inte där jag tänkt att  jag skulle hamna , genom tillfälligheternas spel, som så ofta händer när jag är ute och rör på mig. Telefonen ringde när jag satt på pendeln och jag missade att gå  av där jag tänkt  att gå av. Ingen katastrof för jag visste ändå inte vart jag var på väg, som så ofta. Möjligen var jag på väg någon annanstans.

Nu blev det Karlberg som så många gånger förut. Men hade det inte blivit så,  hade jag  inte träffat den trevliga glassförsäljerskan och kunnat snacka med henne och inte heller  kunnat rekommendera hasselnötsglassen till herrskapet från Derby. Vad vore livet utan alla tillfälligheter?

Regnet hade slutat och luften var nytvättad när jag kom upp i solen, folk vek ihop paraplyerna och jag plockade upp kameran ur ryggan och stoppade ner regnjackan. Då kom det några droppar till.

Det blev en bild. Med den diffusa solen  i ryggen

En sådan där bild  jag gillar att ta ibland, med mycket detaljer, men ändå  inte rörig, enligt  mitt sätt att se, utan snarare med mycket att titta på, lite som en tavla av Breguel. Utan annan jämförelse.

När jag själv kommit upp för trapporna blev ljuset helt tvärtom, när  jag tittade tillbaka.

Fint ljus det  med, men  på ett  helt annat sätt.

Jag gick över bron, över vattnet  och där hittade  jag  Monika. Förstora, så ser du!

De orange fläckarna fick bli lite av en  lite tunn röd(!) tråd i bilderna.öd

Några uppförsbackar senare kunde jag blicka tillbaks på stationen där vandringen började.

Några orange-aktiga hus håller igång  färgtemat, men börjar få konkurrens av blått. Ett pendeltåg står inne på perrongen. Jag strosar vidare.

Precis som i de senaste fem inläggen använde jag ett gammalt 60-talsobjektiv  för de här bilderna, Konica på Olympus m4/3, för att det ger ett behaglig fotograferande.