Bagatellartade profiler

Fångade från min lilla gräsplätt

.

.

Och en gul profil i fjärran.

m

När syrenerna vissnar och buskarna blommar, är det sommar då?

.

Men bladen kan ju ännu vara sköna

Och det finns ju andra buskar.

.

När jag ska skriva rubriken tryter fantasin, verkar som alla rubriker redan är slut, men bilderna de är färska.

Kanske fick jag bara kramp i hjärnan, för nog måste det finnas  fler rubriker kvar. Och vore rubrikerna  slut skulle det ju vara en anledning till stora  rubriker. Och en kris för kvällstidningarna!

Nu är det ju inte direkt breaking news jag har att komma med, så rubrikbristen är inte så förödande, men lite som var nytt för mig såg jag idag när jag varit i Kista och blivit av med lite blod. Nej, jag är inte blodgivare, det är jag för snål till, tunna ådror och lågt blodtryck. Det rinner för långsamt.

Men efteråt såg jag något  nytt.

Det är länge sedan jag hade anledning  att gå till den betongmysiga(?) bussterminalen, eftersom mina besök i Kista  är sällsynta sedan jag slutade jobba, och de gånger jag varit här har  jag  kommit och gått andra vägar, men nu var  jag här på fastande mage och längtade hem till en försenad frukost. De facto var jag i Kista även igår, men inte på detta vindpinade ställe. Jag hade ett annat ärende och kom efter det på, att jag var i huset bredvid det jag jobbade i tills jag slutade att jobba, och gick in för att se hur huset såg ut inuti nu när ombyggnaden var klar.

Raskt snubblade jag på en människa som kände igen mig och undrade om jag var där för mottagningen. ?? Ja, jag såg nog ut som ett frågetecken. Visste ingenting, men stod där en halvtimme senare med ett glas i handen  och min gamla chef som fyllde 60. Plus en massa andra människor också. Gamla kollegor också och förstås började vi  prata om studenternas dåliga förkunskaper och att det var bättre förr.

.

Men idag.

Idag var det de nya färggranna utsmyckningarna  jag noterade för första gången.

Ja, det var vad  jag hade att skriva om. Tror jag. Dagen är ju inte slut  än.

Träd i all ära, men det finns vatten också.

Trädet är gammalt, men vattnet är gårdagens...

Trädet står på en skolgård,

uthålligt,

trots alla fötter

som trampat dess rötter

Vattnet,

det bara rinner

hela tiden försvinner

Ibland känns det helt onödigt med alla dessa bilder.

Ja, varför kan jag fråga mig, varför  tar jag alla dessa bilder utan egentlig mening.

Till vilken nytta då?

Ja, en nytta är  ju att jag måste gå ut för att ta bilderna, och promenader  är nyttiga, men  måste jag då ta alla dessa onödiga bilder, kan jag inte lämna  kameran hemma och bara gå. Visst är det teoretiskt möjligt, men varför  ta risken? Det är mycket svårare att promenera utan kamera.

Utan kameran blir ju aldrig  dessa onödiga bilder tagna och det vore onödigt synd om de inte blev det, och ändå  får ni aldrig  se de onödigaste bilderna. Dessutom, utan kameran skulle kanske aldrig  promenaderna bli gångna och jag skulle sitta hemma istället och  fundera på om jag skulle ta en promenad.

Märkligt. Tror jag på det här själv?

Utan kameran hade jag ju aldrig vridit huvudet till vänster från den plats där jag tog föregående bild och upptäckt den den frodigt gula diagonalen och hur trädens grönska plötsligt skymmer  kommunalhuset.

Utan promenad och kamera hade jag inte heller upptäckt att rutorna uppe på bron var så rena att de både gav reflexer och var genomsiktliga. Ett enkelt sätt att skapa dubbelexponeringar utan dubbelexponeringar eller vad  man ska kalla det.

Kanske är det bara vårtröttheten som gör mig grinig, men den borde väl vara över nu, juni är väl en sommarmånad? Sommarlov å sånt. Men jag  har ju sommarlov jämt numera, så det kan det inte vara. Inte druckit något kaffe  än idag? Segdragen förkylning som aldrig bryter ut. Gammal gnällgubbe kanske.

Men jag gick inte  den  här vägen  igår.

Jag valde den här vägen.

Den vägen ledde till en del bilder. De dyker kanske upp i bloggen.

I går kväll.