Ibland känns det helt onödigt med alla dessa bilder.
Ja, varför kan jag fråga mig, varför tar jag alla dessa bilder utan egentlig mening.
Till vilken nytta då?
Ja, en nytta är ju att jag måste gå ut för att ta bilderna, och promenader är nyttiga, men måste jag då ta alla dessa onödiga bilder, kan jag inte lämna kameran hemma och bara gå. Visst är det teoretiskt möjligt, men varför ta risken? Det är mycket svårare att promenera utan kamera.
Utan kameran blir ju aldrig dessa onödiga bilder tagna och det vore onödigt synd om de inte blev det, och ändå får ni aldrig se de onödigaste bilderna. Dessutom, utan kameran skulle kanske aldrig promenaderna bli gångna och jag skulle sitta hemma istället och fundera på om jag skulle ta en promenad.
Märkligt. Tror jag på det här själv?
Utan kameran hade jag ju aldrig vridit huvudet till vänster från den plats där jag tog föregående bild och upptäckt den den frodigt gula diagonalen och hur trädens grönska plötsligt skymmer kommunalhuset.
Utan promenad och kamera hade jag inte heller upptäckt att rutorna uppe på bron var så rena att de både gav reflexer och var genomsiktliga. Ett enkelt sätt att skapa dubbelexponeringar utan dubbelexponeringar eller vad man ska kalla det.
Kanske är det bara vårtröttheten som gör mig grinig, men den borde väl vara över nu, juni är väl en sommarmånad? Sommarlov å sånt. Men jag har ju sommarlov jämt numera, så det kan det inte vara. Inte druckit något kaffe än idag? Segdragen förkylning som aldrig bryter ut. Gammal gnällgubbe kanske.
Men jag gick inte den här vägen igår.
Jag valde den här vägen.
Den vägen ledde till en del bilder. De dyker kanske upp i bloggen.
I går kväll.
Tack Tobbe!
som inte är dokumentära på de som står mig närmast.
Men som du skriver vi kommer ut och har en kompis med oss för det är
verkligen kameran. En hygglig sådan
///Gun-Inger