vilken stil? En kort kall gårdagspromenad.

Ett enda ord gav hela gårdagens  bildskörd.

Jag såg ljuset falla skönt på skulpturen och lyfte kameran för att se om jag kunde fånga det. Då fastnade blicken på ordet i bakgrunden och saken var klar: en liten promenad med stil skulle det bli. Olika stil. Först en bild i färg.

Sedan en svartvit bild

Kanske en mörk bild

Varför inte en ljus bild av omvärlden.

En dramatisk bild?

.

Helt enkelt en dokumentär bild rakt på, i min vanliga promenad-stil.

En kylslagen bild

Det var inte många ute och gick vid Edsviken. Närmare bestämt ingen, vad jag såg. Bara jag, fotografen med dumma idéer. Kall snålblåst var det.

Från vänster till höger  (förstora) kan man ana idrottsplatsen , vattenmagasinet på berget, Edsbergs slott, Edsviks konsthall (alla tidigare bloggoffer i min blogg). Bebyggelsen i Edsberg längst till höger har fortfarande klarat sig från kameran.

En kyrklig bild.

Ett återkommande motiv, igår med fina moln.

En tom bild

Ingen satt och njöt på soffan i det kallasolskenet.

En frusen bild.

Frusna fotspår härhemma, efter nattens snö.

Tio olika blev det om jag räknat rätt. Och jag bestämde "stil" vartefter jag såg motiven. Men en liten lek blev det medan jag gick där och snabbt fångade de småfrusna motiven.

Fina fotofikafarbröder fotograferade

Vid en lång dags slut

I alla fall hade min dag varit lång kändes det som, tre långa blogginlägg lång redan innan jag slog mig ner på en restaurang i Gamla stan för att äta middag med en kompis. Efter en väl genompratad måltid hamnade vi skymningen på tunnelbanestationen för hemfärd åt varsitt håll. Väl där kom jag på att jag skulle ta T-banan åt Affes håll i stället, för att hänga på Hornstulls fotofika.

Jag höll inte ut lika länge som herrarna i övrigt, men innan jag gick hann det i alla fall bli några  bilder  på dem.

Bilderna får tala för sig  själv, namnlösa.

.

.

.

.

.

.

.

Trött var jag när jag kom hem!

Långa promenader kräver fika eller andra pauser på vägen men sedan orkar man fotografera mera igen.

När  vårljuset är så fint och husen bara står där och njuter av att vara så vackra i solen, ja då är det en sådan glädje att ha kameran med sig och njuta själv också i takt med husen.

Risken  är ju bara att det blir alldeles för många bilder tagna.

Var går gränsen för kamera-missbruk?

Lite trött  blir man så småningom och lite småkylig, för temperaturen  var inte i paritet med vårljuset i snålblåsten. Ett konditoribesök fick det bli. I klassisk svensk kafémiljö fick det bli, utan italienska eller amerikanska influenser fick det bli. Och varm choklad med grädde samt en kokostopp.

Fika med insikt?

Efter en rejäl stunds vila, hann läsa tidningen också, och några sidor i en bok, var jag mogen att fortsätta mitt oplanerade och spontana strövande

En del valde att förlägga fikandet ute i solen.

En del samlades i små klungor utan att fika.

Nästan som små levande pendanger till skulpturgruppen.

Andra gick som jag ensamma.

Hon hade bråttom, det hade inte jag. Jag hade lagom tilltagen tid för att hinna till middagstiden i Gamla stan.

Stadsbiblioteket har jag redan fotograferat ett antal gånger, men det är en så fin byggnad att den gärna får komma med på bild ännu en gång.

En del hus måste man passa på att fotografera innan löven kommer, för då leker de nog kurragömma.

Fönsterblänk lockar mig ibland till att ta  en bild.

Men här var det ett torn i fjärran  som lockade.

Har aldrig tänkt på att det kan synas härifrån, kanske beroende på att  på den tiden jag rörde mig i stan tillhörde den väg jag tog den här gången inte mina naturliga stråk. Men  därborta och därnere rörde jag mig en hel del i ett tidigare skede av mitt liv.

Det är märkligt det här med tid. Om jag tänker 70-talet  känns  det inte så fjärran för  det är nära i mina minnen, men om jag tänker efter, 40-45 år sedan, huvva va länge sedan. Vad gammal jag måste va! Men jag är ju yngre nu än för tjugo  år sedan! Eller...

Gårdagens vårljus på olika sätt sett, men med mina sätt att bruka ljus.

I alla fall de sätt jag brukade i går.

Den senaste tiden har orden bara brukat välla ur mig när jag bloggat, nästan så att jag känt ett behov av att ransonera dem, men i går var det istället bilderna som vällde ut ur kameran, dränkta  i vårljus.

Jag tänkte att jag skulle jaga olika sätt att använda eller fånga vårljuset, ja inte fånga det och stoppa ner i en flaska och spara till mörka höstdagar, utan  snarare stoppa  in det i bilderna.

Vårljuset är ljust, alltså bör vårljusbilder vara ljusa. Eller?

Eller kan man faktiskt fånga det och stänga in det.

Ja, det är bara soljlus, lampan är inte tänd.

Kanske kan man bruka ljuset som scenbelysning.

Eller som gammalt hederligt motljus.

Är månne det reflekterade ljuset också ett vårljusexempel.

Ljus och mörker.

Allt ljus på huset.

Varför inte det ljusa livgivande vårljuset som gör världen ljus och fin för gammal och ung.

Eller ta chansen till en nästan vit svartvitbild.

Vårljusets mångfald är enorm, så varför vara enfaldig.

Lång dags färd mot natt blev det nästan igår, i alla fall kändes det så innan jag var hemma

Det började tydligen i gränslandet eller utmarkerna eller var det kunde vara.

Jag sökte mig in bland husen, såg fasaderna, portarna, människorna, solen, ljuset skuggorna, upplevde genom glasögonen och kamerans sökare, njöt i min ensamhet av Staden.

Ibland undrar jag vad som döljs bakom fasaden, vad som finns innanför portarna, skönhet eller oreda. När jag växte upp var ju portarna öppna, man kunde springa ut och in, nu består staden av slutna världar. Misstänksamhet och rädslor spirar.

Men jag tänkte inte så mycket på det när jag gick där, jag gick, jag såg, jag  tog en och annan bild.

Varierade exponeringen efter  fasad, ljus och motiv

Jag gick inte direkt i välkända kvarter till att börja med, även om jag  en gång rört mig en del på närliggande gator, sånt som styrdes av vad kompisar bodde. Ändå innehåller bilderna ett visst mått av  nostalgisk smärta, även om jag inte direkt hittade några Proustska madeleinekakor.

Det förefaller som att fasader blev mitt motto, när jag gick där, men egentligen var det nog ett indirekt intresse. De var intressanta för att de återspeglade våren och ljuset, både i fönster och väggarnas skuggor. Men snart döljs mycket när löven är på plats.

Man måste inte gå ut i skogen eller ut på ängderna för att uppleva våren.

På något sätt är jag inne i en fasadperiod, det har blivit mycket fasader den senaste tiden.

Det är ju så fascinerande hur många olika ansikten de  kan uppvisa.

Kan ett hus ha en personlighet?

Ljus och skuggor var det som fick styra i den här bilden.

I parken tog jag en liten paus. Det fanns en liten bänk att sitta på. Och vatten ock ett äpple i min ryggsäck.