Lång dags färd mot natt blev det nästan igår, i alla fall kändes det så innan jag var hemma

Det började tydligen i gränslandet eller utmarkerna eller var det kunde vara.

Jag sökte mig in bland husen, såg fasaderna, portarna, människorna, solen, ljuset skuggorna, upplevde genom glasögonen och kamerans sökare, njöt i min ensamhet av Staden.

Ibland undrar jag vad som döljs bakom fasaden, vad som finns innanför portarna, skönhet eller oreda. När jag växte upp var ju portarna öppna, man kunde springa ut och in, nu består staden av slutna världar. Misstänksamhet och rädslor spirar.

Men jag tänkte inte så mycket på det när jag gick där, jag gick, jag såg, jag  tog en och annan bild.

Varierade exponeringen efter  fasad, ljus och motiv

Jag gick inte direkt i välkända kvarter till att börja med, även om jag  en gång rört mig en del på närliggande gator, sånt som styrdes av vad kompisar bodde. Ändå innehåller bilderna ett visst mått av  nostalgisk smärta, även om jag inte direkt hittade några Proustska madeleinekakor.

Det förefaller som att fasader blev mitt motto, när jag gick där, men egentligen var det nog ett indirekt intresse. De var intressanta för att de återspeglade våren och ljuset, både i fönster och väggarnas skuggor. Men snart döljs mycket när löven är på plats.

Man måste inte gå ut i skogen eller ut på ängderna för att uppleva våren.

På något sätt är jag inne i en fasadperiod, det har blivit mycket fasader den senaste tiden.

Det är ju så fascinerande hur många olika ansikten de  kan uppvisa.

Kan ett hus ha en personlighet?

Ljus och skuggor var det som fick styra i den här bilden.

I parken tog jag en liten paus. Det fanns en liten bänk att sitta på. Och vatten ock ett äpple i min ryggsäck.