Långa promenader kräver fika eller andra pauser på vägen men sedan orkar man fotografera mera igen.

När  vårljuset är så fint och husen bara står där och njuter av att vara så vackra i solen, ja då är det en sådan glädje att ha kameran med sig och njuta själv också i takt med husen.

Risken  är ju bara att det blir alldeles för många bilder tagna.

Var går gränsen för kamera-missbruk?

Lite trött  blir man så småningom och lite småkylig, för temperaturen  var inte i paritet med vårljuset i snålblåsten. Ett konditoribesök fick det bli. I klassisk svensk kafémiljö fick det bli, utan italienska eller amerikanska influenser fick det bli. Och varm choklad med grädde samt en kokostopp.

Fika med insikt?

Efter en rejäl stunds vila, hann läsa tidningen också, och några sidor i en bok, var jag mogen att fortsätta mitt oplanerade och spontana strövande

En del valde att förlägga fikandet ute i solen.

En del samlades i små klungor utan att fika.

Nästan som små levande pendanger till skulpturgruppen.

Andra gick som jag ensamma.

Hon hade bråttom, det hade inte jag. Jag hade lagom tilltagen tid för att hinna till middagstiden i Gamla stan.

Stadsbiblioteket har jag redan fotograferat ett antal gånger, men det är en så fin byggnad att den gärna får komma med på bild ännu en gång.

En del hus måste man passa på att fotografera innan löven kommer, för då leker de nog kurragömma.

Fönsterblänk lockar mig ibland till att ta  en bild.

Men här var det ett torn i fjärran  som lockade.

Har aldrig tänkt på att det kan synas härifrån, kanske beroende på att  på den tiden jag rörde mig i stan tillhörde den väg jag tog den här gången inte mina naturliga stråk. Men  därborta och därnere rörde jag mig en hel del i ett tidigare skede av mitt liv.

Det är märkligt det här med tid. Om jag tänker 70-talet  känns  det inte så fjärran för  det är nära i mina minnen, men om jag tänker efter, 40-45 år sedan, huvva va länge sedan. Vad gammal jag måste va! Men jag är ju yngre nu än för tjugo  år sedan! Eller...