del3 Där cyklar han iväg och jag lunkar vidare

Ja,där cyklar han iväg.

Jag hörde en röst bakom min rygg där jag stod  vid vägkanten, men kände först inte igen rösten och trodde det var en främling. Men han visste ju mitt namn! Vände mig om och kände igen.

Sommaren 1957 stod han utanför huset där jag bodde, och väntade på sin mamma som var inne i huset och handlade. "Hej, jag heter Jan", sa jag. "Vad heter du?" "Gunnar", sa han. "Ska vi leka", sa jag. Sedan lekte vi i flera år. Så småningom blev vi vuxna och tappade nästan kontakten

Fortsätter att gå, sökande efter motiv. Men först pratade vi en lång stund. Till och med lång, lång stund, tror jag.

Fotografen kan inte bestämma sig för färg eller svartvitt.

Motiven gömmer sig

Bättre i färg?

Jag har nog inte rätt tålamod för fåglar!

Får väl försöka fota hus då!

Nähä, inte så bra det heller.

Eller stapla moln!

Nja...

Men träden sviker aldrig.

De är mina trofasta vänner.

del 2 om man går där man aldrig gått förut är man i alla fall säker på att motiven är nya

Försiktigt fotograferande fortsatte fotografen  färden till fots.

Jag hade satt "den där simpla" kit-zoomen på kameran innan jag åkte hemifrån och hade inte något annat objektiv med mig. Även förra inlägget var taget med den. Jag hade bestämt mig för att ge den en chans, vi går ju mot ljusare tider nu så ljusstyrkan borde inte vara något hinder. Och till bloggbilder borde den duga.

Jag gick där jag aldrig gått förut, men kände ändå igen mig, de här små förortsområdena är ju ibland lika som bär, så man kan inte se på husen var man är. Ibland undrar jag om det är samma bilder jag tar om och om igen när jag fotograferar på sådana, men olika platser. Bild läggs till bild och bildar någon sorts kollektiv bild, kanske.

Lika som bär, är de verkligen det?

Rött och rött blir det sött? Nä, men det rimmar i alla fall.

Ljuset var emot mig där jag gick mellan husen längs villagator där jag gått förut, fast de ligger någon annanstans, förvillande lika och förflyttar mig  i tiden.

Men när jag såg kulorna som hängde där trotsade jag motljusets hemskheter och tog en bild.

Plötsligt slutade gatan i intet. I alla fall för vandraren.En gård mellan husen.

Men jag räddades från instängdheten av vandrarens bästa vän, den upptrampade stigen som smög iväg mellan husen, ner mellan träden

Färsktrampade stigar brukar leda någonstans.

Jag hamnade här, mitt i motljusets inferno

Var det ett etappmål kanske , undrade jag och vände ryggen mot solen.

.

När jag tog nästa bild, lite containertfoto med ryggen mot vägen och solen, hörde jag plötsligt mitt namn bakom mig...

Jag tänkte ta en lite kort promenad idag, men tji fick jag.

Jag var lite trött trodde jag, kände mig så,men jag tänkte  att en liten promenad ska jag väl ta iallafall. Eller snarare: det sköna ljusa ljuset ute drog ut mig. Jag gick en bit och ingen väg därhemma kändes  längre lockande, så mina steg styrde mig upp på pendeltågsperrongen.

Att det var rätt förstod jag när ljuset på perrongen mötte mig.

Jag lät slumpen styra och första tåget som kom var södergående, så då  fick det bli så. jag hoppade på...

...och plötsligt gick jag där jag aldrig gått förut

Jag följde efter grabbarna för de verkade veta vart man skulle gå.

Himlen var lite dramatisk, så jag snodde en bit av den till bloggen

Och så var jag på okänd mark och när jag gick där fick jag den sköna känslan av inte veta riktigt var jag var och vart jag skulle gå, men utan att vara vilsen. Speciellt skönt var det efter att jag förra  våren kunde bli vilsen när-  och varsomhelst.

Bilden är tagen lite i en stil jag kört med den här våren, hus (och annat) fotograferade med ett naturligt filter av nerhängande kala grenar.

Några små gluttar på det fina våvädret den sköna morgon som nyss var

Jag såg upp när jag hämtade morgontidningen i den lilla lådan utanför min dörr.

Jag gick in och hämtade kameran, vilket förstås fick till följd att jag tog bilder.

Sedan gick jag in och stoppade in bilderna i Lightroom  och gav dem en liten morgontoalett.

Tvättade och kammade dem innan jag kunde visa upp dem.

Borstade tänderna på dem och sa åt dem att sträcka på ryggen.

Fick hunden att sitta vackert.

Utesovarna nås inte ens av det första morgonljuset.

Ibland kan det bli en balansakt.

Orden räckte inte riktigt till på slutet, men jag tror jag kan släppa ut storyn i stora stygga världen.

Grinden står på glänt, det är bara att gå ut. Om man kan gå.

Kommer ni ihåg? Överblivet, bortglömt å sånt. Nostalgi och minnen. Allt i en enda röra.

Just det!

Kommer ni ihåg när det såg ut såhär?

Vitt på marken å sånt. Det är ju  inte så länge sedan, väl?  Jag ser  förstås det det hela ur huvudstadsperspektiv men är väl medveten om att Norrlandsklimatet är annorlunda. Skulle min nuvarande digitala  Olympus klara sig när temperaturen ligger ner emot minus 40 ? Det gjorde min gamla OM 1:a om man hanterade den rätt. Å andra sidan har gubben inte längre någon lust med sådana temperaturer. Vissa eskapader hör den mogna  ungdomen till.

Men det var ju  nyss ett återfall av vinter, så lite snö i bilderna kan väl inte chockera.

Några hus på Södermalm, förra månaden när ännu den korta vintern rådde.

.

.

Förr i t´in

(förr i tiden)

Men hur var det nu från första början? Fotografen satt och blev nostalgisk och drömde sig tillbaks till Fotosidans barndom, i alla fall den egna barndomen där.

Det är ju snö på en del av de bilderna  också, så de kanske passar med ovanstående alster.

Fotografen (som förstås är jag) hade en arbetskamrat som berättade om Fotosidan, på den tiden en liten och överskådlig företeelse , där man kunde lägga  in en bild och få den kritiserad. Det verkade intressant så fotografen skaffade sig en diascanner och började visa bilder, gamla fjällbilder från ett tidigare millennium.

Sen var det kört!

Jag behövde en kamera.

En utan film

Jag började scanna och drogs in i bildkommenterandets kreativa cirkus, som var både intensiv och givande. Fick en rad Fotosidan-vänner, det gamla fotosuget återvände och jag var tvungen att köpa en digitalkamera. Det gick inte annars. Och en ny  period började, som nu blivit nostalgi , den med nytagna bilder.

Bara för att fortsätta snötemat:

1.

2.

Bilderna är tagna medan jag bodde på Turbo (som inte uttalas som vore det en motor) i Sala och ganska nära hemmet. Hade nära till skogsbilder då. Det urbana lyste  med sin frånvaro.

Nostalgin kan ha andra mer personliga nyanser också.

Jag och dottern i Venedig med varsin ganska ny digitalkamera. De bilder som finns i det lilla Venedig-albumet på Fotosidan är de enda jag har kvar. Datorkrascher och ej beständiga backupper har tagit resten. Det kan ju öka nostalgin i just detta album.