Glömda långkalsonger och en halshuggen kung

Det var ingen som såg så mycket av vad som hände där i mörkret, och jag själv  minst av alla och ändå var det mitt fel.  Ja inte långkalsongerna , men halshuggningen kan jag inte svära mig fri ifrån.

Det var den där aftonen som var aftonen före Lucia och skymningen var så magnifik. Jag såg blänket i sockeln. I mörkret observerade jag inte att jag siktade fel, så att kungen förlorade huvudet.

Tittade jag åt andra hållet erinrade jag mig en kall  natt en nyårshelg för  45 år sedan.

Då som nu stod här en ensam soldat och vaktade slottet, men då  var det kallare. Själv låg jag på en brits på andra sidan slottet  och halvslumrade. Patrullchef hette det visst. De enda kontaktmöjligheten för vakten på andra sidan var en liten tryckknapp, och tydligen  använde han knappen för ringklockan  hos mig ringde. Raskt på fötter, jag och två killar, ut i mörkret och springa runt slottet, någon inre genväg som var öppen fanns inte.

Killen frös! Han hade inte klätt på sig ordentligt.

Så här skulle bilden också kunna se ut.

Olika mycket började jag fundera på där jag gick...

... eller kanske var det bara ett ögonblickets infall.

Jag hade varit på sjukhuset och tog en promenad i stället för att kliva direkt på bussen hemåt, gick över bron med fyra brusande filer , och vek raskt av gångbanan när bron  slutade, bort från  bullret och och längs ett spår i gräset upptrampat av människor som gått en genväg. Då borde jag också kunna gå där.

Det kunde jag, passerade en tjej som var ett hunddagis och gick på måfå upp för en sluttning  i den  glesa  skogen. Plötsligt stack ett hus upp mellan träden. Lite blekrött föreföll det mig och då  dök tanken upp i huvudet: "olika mycket". Fråga mig inte varifrån den kom.

Hur olika  röda kan tegelröda hus vara?

Hur mycket färg?

Så jag tog en bild av huset, som jag såg det, så som det stack upp ur vegetationen.

Risigt och allt. Ingen skön-bild, men en intrycksbild. Och den bar med sig "olika mycket"

MERA

Jag tog mig ut ur riset jag trasslat in mig i för att få den rätta risigheten på  röda hus-bilden och upptäckte mera. Mer grönt här än det röda i förra bilden. Här börjar logiken  kanske brista?

Men det handlar ju inte om  logik utan om vad jag upplevde när jag gick där, synintrycken, känslan och vad de matade logiken med.

GANSKA LITE

Så då var det helt naturligt att jag gick upp till vattentornet för att  komplettera olika mycket med ganska lite. Närmare än så här kom jag inte, för det fanns förbud och stängsel runt tornet.

GANSKA MYCKET

Nu var jag i farten så när jag kommit över kullens krön brakade det loss.

Kanske blev det ett sagoland, en scen ur sagans värld  där strax huvudpersonerna rider in från varsitt håll därnere. Kanske är det bara en förstärkt upplevelse av vad jag upplevde  när jag kom över krönet och en okänd värld öppnade sig.

Eller kan det vara en besvikelse över att jag inte  hittade några motiv, så jag var tvungen att skapa dem själv och kunde gå i min egen fantasivärld.

mm

INGEN FÄRG ALLS.

Även i svartvitt blev det en tom scen.

Eller kanske ett skönt landskap, avskalat all missprydande färg, så vi kan njuta av de sanna formerna.

Och vad hade jag för häftig kamera med mig? En kompakt som ryms i jackfickan.

mm

.

Färg också?

Decembermörkret sänkte sig  över staden. Det var kvällen före  Lucia. Folk var på väg.

Det var en vacker skymning.

Den ståtliga  granen har andra fotograferat bättre före mig, men jag var mer ute efter stämningen och ljuset.

Jag var på gränsen av vad jag och kameran klarade på fri hand, men jag ville inte vrida upp ISO:t mer. Helst hade jag nog satt mig på ett fik med något varmt, men visste  att jag skulle hem.

Kungamakten, kyrkan och parlamentet

Jag undrade hur de hade det därinne i Riksdagshuset, med sina parlamentariska bekymmer. Var stämningen lika sval som kylan utanför eller  eller lika glad som hos alla  selfiesar i vimlet.

Nu är det vardag igen. Det bryr jag mig inte om.

Lucia, snorhalt och garanterat utan Lucia

Det var inte lätt att ta sig fram, det var halt och sanden gled åt sidan.

.

Dagens svartvita, halt i trappan också.

Gångvägarna var halare än gräset.

Undrar hur de har det på häktet en sådan här  dag.

Lika halt på lekplatsen.

I bakgrunden har smällarna börjat smälla.

Sen då?

Jag hade av någon outgrundlig anledning hamnat i Kungsträdgården, men någon kung såg jag inte i  det begynnande mörkret, däremot en kyrka (S:t Jacob). Så här års gömmer den sig inte bakom löven.

Kylslaget och mörknande var det där jag gick, och alla verkade vara på väg någonstans. Utom jag, som bara lodade med kameran i motljuset.

Över Helgeandsholmen och riksdagshuset svävade en fågel.

Somliga var förståndiga och använde stöd vid fotograferingen.

En kvartett bilder blev det. Det känns lagom. Det blir nog en kvartett i färg också. känns som en lagom dos just nu.