Oseriösa avdelningen: Den grymma jakten på fruktflugorma. Eller: varför lär jag mig aldrig att inte köpa päron.

Plötsligt är de bara där...

... och när de  ändå är där kan man väl fotografera dem.

Den hemska fällan.

Och det gröna diskmedlet som får dem att drunkna.

Lite extra diskmedelsbubblor för kompositionens skull.

Nattliga uttryck eller rena blajet? Ett inlägg som legat i träda ett tag. Kanske behövde det mogna.

Jag tog bilderna för ett tag sedan, när kvällarna började mörkna och la upp bilderna, men orden saknades, och inlägget har fått bida sin tid. Det har nog gått en månad. Kanske är det dags för text  nu.

Hur ser  mörkret ut? För oss, för kameran?

Vitbalans i all ära, men med  alla dessa ljuskällor och olika ljus i olika delar av bilden, känns det nästan som rena lurendrejeriet. Eller ger det möjligheter till fotografen att återskapa en vision av vad han eller hon sett och upplevt.

Här en bild, där jag inte  hann fokusera, jag hade ett gammalt manuellt objektiv på kameran, bara för att förhöja upplevelsen i fotandet. Var nog på det humöret just då. Ren känsla, inget förnuft.

Jag ville hinna med att fånga människorna uppe till vänster, innan de försvann ut i intet.

När jag fokuserat hade människorna gått upp i rök. Och jag lät bilden få en annan färgton.

Men ingen av dem är ju "sann".

Ett träd stack upp huvudet framför mig,  upplyst av gatlyktan. Tyckte det kunde få huvudrollen i en bild.

Men där finns förstås också annat i bilden. Komplement eller störningar. Det beror ju på hur ren och renodlad bilden ska vara. Jag ser det som en nödvändig del av bilden. Verkligheten är inte renodlad.

Här vitbalanserade jag bilden, med hjälp av skylten i förgrunden. Då fick jag veta att världen var  lila.

Så då accepterade jag det. Allt annat blev fulare i mina ögon.

En avslutning, diverse och lite till: Blandade fynd. Och två rader kamerasnack.

Börjar  med att fortsätta med Uppsala, när jag återvände till bilen med fotofikakaffet skvalpande i magen. Det var inte överdrivet varmt nu heller, men  OK, det är ju november Det kunde ju ha varit snö. Då hade det varit ljusare.

Här lockades jag av det röda, kanske i samverkan med det gröna.

Kaffe?

Nej tack.

Sedan backar vi i tiden.

... till en solnedgång tidigare i veckan.

...På en parkering i  Sollentuna.

...när solen var på väg att försvinna.

Vid gamla Sollentunamässan.

Vände man  ryggen åt solen kunde man  ta en sådan här bild.

Men på morgonen såg det ut så här. Någon morgon i  alla fall. Enda bilden som inte  är tagen med kompaktkameran. Och sedan jag köpte den har det kommit betydligt bättre kompakter. Behöver man egentligen något annat då?

Slut.

Före fågelsångsfikat fotades flera förnöjsamma frihandsfoton

Gammalt vid det här laget, lördagsbilder och i dag är det måndag. Det är väl längesedan med dagens tempo. Fota, blogga, släng, sedan är det glömt. Men jag har faktiskt några bilder kvar sedan i lördags och de känns fortfarande fräscha, utan annan unken doft än den som fanns redan i fotoögonblicket. Promenadvädret var inte det bästa, vindmaskineriet var inte avstängt och regnet behagade göra glasögonen prickiga. 

I jackfickan vilade lilleman, kompakten, torrt och fint, redo att tjänstgöra om husse skulle hitta ett av sina konstiga motiv.Som här, där han  fick för sig att plåta domkyrkan som  agerade  uppstickare.

Inte direkt ett snapshot, jag komponerade in löv och droppar  till vänster  och en aning busskur  till höger och inväntade en bil, för att få ett mänskligt inslag i bilden. Det var ju inte så många sådana ute i det här vädret, en lördag förmiddag. Människor alltså, utan bil.

Som synes, inte en människa.

Men varför utsätter jag då mig själv för detta? Parkerar långt(?) bort och går  sedan. Jag kan tänka mig tre anledningar.

1. Jag hittar en plats där jag inte behöver betala P -avgift (Den sparsamme  pensionären)
2. Jag kör inte in i innerstaden (Och det är väl ett av syftena med den höga P-avgiften)
3. Jag får mig två nyttiga promenader på köpet, till och från bilen.

En bieffekt  blir då att det kan dyka upp fotomotiv längs vägen.

De där tornen till exempel. (och nu har de blivit tre!)

Det är en gammal ide, att ta en serie bilder på en rad motiv och låta tornen  synas i alla bilder, utan att själva vara motivet. Men då gäller det att vara ordentlig och  metodisk så man hittar bilderna när man behöver dem. Där skiter det sig. Och det behöver inte vara just Uppsala, och  inte bara kyrktorn. Jag prövade med gamla vattentornet i Sala en gång i tiden, men det var svårfångat.

Men här kommer en tredje variant, med tre torn. Slottet får vara med på ett hörn också.

Och här då, är det inte misstänkt likt ett par torn här med? Men det var annat som var motivet.

Jag ville ha med den gröna repsnutten nere till vänster och gatlyktan uppe till höger, och fick ta till diagonalen och max vidvinkel (24 mm ekv.)  på min kompakt för att knö in det. Det fick bli så snett det blev. Jag la inte ner någon större energi på bilden, fingrarna var redan frusna, vinden ovänlig, kaffesuget vaket,  fiket och värmen nära. Kan man möjligen ana det på bilden?

Här fick jag offra tornen för att få  med den frodiga grönskan.

Men så lätt ska de inte komma undan...

SLUT.

I färg blir dagnyfikandet annorlunda

Så ni ser vad det var.

Fika, finger,  fralla, foto, färg!

Konstig näsa, eller fotofikafotograf-foto?

Ladies´ Corner?

Rauni var så färgstark att hon  verkligen  behövde en färgbild.

Prästen läser dagens  text och välsignar församlingen?

Va? Är det något man kan ta bilder med. Har stackaren ingen kamera?

Inte hon  heller?

Grabbhörnan?

Kom och köp, ta tre, betala för två!

Aha, demo-ex av små nykomlingar i kameravärlden.

Lite rörigt blir det ibland.

Men trevligt att fika  är det även i färg.