Det är något speciellt med svartvitt i alla fall ...

... eller är det hösten som gör det  svartvita speciellt...

Den första bilden från dagens eftermiddagspromenad blev i alla fall nästan svartvit av sig själv för ljuset var sådant.

Men det är en färgbild.

Det är inte den här  och de följande. De gjorde jag  svartvita för  att jag tyckte det var bäst så.

Jag valde  att använda   ett kort tele, ett sådant där man ibland kallar porträttobjektiv, men det var inte direkt porträtt jag  tog.

Jag tänkte mig snarast att jag skulle gör lite tvärtom mot promenaden häromdagen, då jag bara tog vida bilder med breda perspektiv  och försökte fånga mycket  på en gång.

Nu begränsade jag mig och fångade  bara små utsnitt av världen. Det är roligt  det med. Framförallt är det roligt att variera sig, så  det inte blir tråkigt när jag tar hand  om bilderna.

Det här var faktiskt ett snapshot.  Jag såg kajorna komma flygande och jag hann  fånga dem. Det brukar jag inte.

Sedan blev det betongpoesi

.

Några av ovanstående bilder gör sig också i färg, men då i en  ganska grann färgsättning på grund av det artificiella ljuset. Det blir en helt annan karaktär på bilderna. Kanske en smaksak, eller snarare en fråga om stämning i bilderna.

Och här fick jag en idé.

Att fota den upplysta reklamen och kombinera med omgivningen i samma bild.

Om det blev lyckat lär ni få se i nästa inlägg.

Slut.

Vattendropparna och ljuset lockade mig till litet skärpedjup...

Det hade regnat och dropparna var så fina i motljuset.

Så jag tog några bilder.

Och försökte hålla kameran stilla med kylslagna fingrar.

Gammalt manuellt objektiv på kameran, för känslan.

Närmiljö får man väl säga.

Ett par  meter hemifrån.

Morgon med en full måne

Men inte i morse.

Men en annan morgon när månen var ganska så full

Jag var ute och hämtade morgontidningen.

Det var då jag upptäckte den och gick  in efter kameran.

När jag kommit upp från min vidvinkelpromenad, var jag uppe. Där fanns annat än promenad.

Nu närmade jag mig  centrum. Det syns inte. Inte än.

 Men om jag vänder mig om.

Stadskvarteren växer fram.

Det var här jag hade svårt att få ordning på blogginlägget, innan jag  kom på att jag skulle betrakta promenaden som slut och se mer statiskt på det hela.

Ingen enkel renodlad bild. En där man snabbt tar in helheten, eller stannar upp och studerar detaljerna? Plastpåsen, kajorna, byggdetaljer, etc.

Skymningen var i antågande. Förra bilden ljust exponerat, denna mörkt.

Mörk? Ja, det var ett sätt att få kajorna att synas.

Nu har jag rundat bygget och närmar mig det redan byggda.

Centrum, men det syns väl?

.

Ute och inne.

Sedan tog visst färgerna slut, så då var det bara  att gå hem.

Eller var det så att somligt syns bättre i svartvitt.

En vidvinkelpromenad  är slut.

Tillbaks till gårdagen -- Svartvita bilder

Nu vill jag inte med rubrikens ord antyda att  jag  ägnar mig åt något gammaldags, utan bara att jag tog min promenad igår,  och  att det var den som gav upphov till bilderna, de som visade  att snön  var borta och som fick mig att utforska världen vidvinkelseende.

Så här i efterhand, inser jag att jag  tog många bilder, en del skräp  och experiment och en del som kan få ett fortsatt  liv i bloggen. Som den här nedan.

Den fick bli svart, bilden  alltså, och sedan bestämde jag mig för att renodla  det här inlägget och bara ha svartvita bilder och låta de med färg få ett eget inlägg. Målgruppsanpassning? Snarare konstnärlig(?) renodling. Inte låta blicken, upplevelserna, intrycken hoppa fram och tillbaka. Dessutom blev det ganska  många bilder, så en renodling känns inte fel.

Är det den  mörka årstidens ankomst, som gör att jag plötsligt tycker  svartvitt känns så bra, eller är det en återgång till ursprunget, det var ju där det började på allvar, mitt fotograferande, och snart är det nog 50-års-jubileum. Inte för att jag tänker fira och inte heller har jag hållit på kontinuerligt, det var ju den  nya tekniken, den  digitala, som fick mig att återuppta den gamla, det svartvita.

En del av mitt fotograferande upplever  jag som grafiskt till sin natur, det handlar om former, figurer och förhållanden (i rummet) och där gör ofta frånvaron av färg att kompositionen blir tydligare.

Så ligger det också något i  det svartvita ljuset där frånvaron av färg stärker intrycket. (Och bara för det kommer jag nog att göra ett inlägg med bara färgbilder från samma promenad och påstå att det är färgen som gör bilderna. Bilderna har jag redan gjort  i ordning.)

Ibland kanske jag har lite  egensinniga kompositioner, som  i ovan- och nedanstående bild. Stolparna har inte kommit dit av misstag. De är en del av bilderna.  Kanske förgrund, kanske huvudmotiv  med resten av bilden som huvudmotiv.  Det är  en del av ett seende jag en gång skaffade mig  i svenska och norska fjäll. Mest svenska. En annan motsättning som också stammar från den tiden är den mellan färg och svartvit, dia eller negativ film. Det slutade då med att jag bar  på två systemkameror.

Nu räcker  det med en.

.

Svartvit och hög kontrast för att fånga trädets form. I färg  skulle jag  ha förstärkt de gula färgerna, för då skulle det ha varit motivet. Kanske  hade det också påverkat kompositionen en aning.

Och när jag nu tagit mig ner från höjden måste  jag också hitta en väg uppför.

Alla bilder under promenaden är tagna med min lilla vidvinkel-zoom, 9-18 mm på m4/3-kamera, ekvivalent med 18-36 på fullformat. De flesta med 9 mm. Det gäller  även  föregående och nästkommande avsnitt.