Det är något speciellt med svartvitt i alla fall ...
... eller är det hösten som gör det svartvita speciellt...
Den första bilden från dagens eftermiddagspromenad blev i alla fall nästan svartvit av sig själv för ljuset var sådant.
Men det är en färgbild.
Det är inte den här och de följande. De gjorde jag svartvita för att jag tyckte det var bäst så.
Jag valde att använda ett kort tele, ett sådant där man ibland kallar porträttobjektiv, men det var inte direkt porträtt jag tog.
Jag tänkte mig snarast att jag skulle gör lite tvärtom mot promenaden häromdagen, då jag bara tog vida bilder med breda perspektiv och försökte fånga mycket på en gång.
Nu begränsade jag mig och fångade bara små utsnitt av världen. Det är roligt det med. Framförallt är det roligt att variera sig, så det inte blir tråkigt när jag tar hand om bilderna.
Det här var faktiskt ett snapshot. Jag såg kajorna komma flygande och jag hann fånga dem. Det brukar jag inte.
Sedan blev det betongpoesi
.
Några av ovanstående bilder gör sig också i färg, men då i en ganska grann färgsättning på grund av det artificiella ljuset. Det blir en helt annan karaktär på bilderna. Kanske en smaksak, eller snarare en fråga om stämning i bilderna.
Och här fick jag en idé.
Att fota den upplysta reklamen och kombinera med omgivningen i samma bild.
Om det blev lyckat lär ni få se i nästa inlägg.
Slut.
Jag tycker att det svartvita passar väldigt bra när färgerna börjar försvinna i naturen...det svartvita sätter fokus på formerna. Nakna träd till exempel är väldans fint i svartvitt...som i din första bild.
Må gott!
Tack och må gott du med/J-O
/J-O
Hälsningar Lena
Tack/J-O
Alltid roligt när man lyckas. Och när även andra tycker så!