Det regnade och blev droppar men vad fanns i fjärran?

Det regnade och allting blev blött, blött, blött, åtminstone det som  fanns ute, buskar och löv till exempel, så jag undrade om det skulle gå att fotografera. Alltså gick jag ut på min baksida med en tung gammal metallklump  på kameran, en sådan där  man fokuserar manuellt. Jag tycker det känns bra ibland att göra så. Det har nog med känslan att göra, den där som hjälper  mig och ta bilder.

Ett stycke lokal vegetation, med de efterlängtade dropparna som gjorde det till en bild.

När jag tog nästa bild, började jag att fundera på vad som fanns i fjärran, i  den stora oändliga oskärpan därborta.

Så då fixade jag lite  mer skärpedjup, så fick jag se vad som dök upp ur den fjärran oskärpan.

Hus i fjärran.

Senare  hittade jag andra  hus i fjärran. Men då hade jag bytt till ett modernt objektiv, mer vidsynt.

Höga hus, ett som byggs och ett som funnits ett bra tag nu.

Jag lufsade lite närmare, så skorna blev blöta av gräsets droppar. Dropparna  fanns  här med.

Jag tänkte också tvärtom. Varför inte också ta en ljus bild på hus.

Nybygget, ett bostadshus, tronar  mitt i bilden, och perspektivet gör Science Tower till en liten grå bifigur i fjärran.

Men jag vek  av, in åt ett annat håll och där tronar en  annan klump, kanske inte i fjärran, men i bakgrunden, nästan som att ett stort  åbäke från StarWars har landat.

Känner jag fotografen rätt, gick han nog fram och tog  flera bilder.

Men de bilderna hade ingen lust att vara  med ännu.

När jag anade månen i går tog jag några bilder på kurragömmaleken trots att jag inte har några månfotargrejer

Jag klev ut på baksidan av min boning för att få lite aftonluft i oktoberskymningen  och spanade  upp över granntaken.

Anade  något bakom molnen

Titta!

Jag ser den

Den visar sig en kort stund

.

Sedan börjar den ta på sig täcket igen.

Endast Norden svenska städer har

Jag har ibland irriterat mig på att vi inte  längre har  några städer i  det här landet, fastän vi har det, så för ett tag sedan bestämde jag  mig för att göra något åt saken. 1971 försvann i ett huj alla svenska städer,när alla kommuner blev jämlika och ändå ligger de  kvar där de låg (även  om man håller på att flytta på Kiruna). Och ordet  stad finns och  används. Men mina minneskunskaper från folkskolan har plötsligt (ja  för  drygt 40 år sedan) blivit omoderna, när det inte längre är någon nytta med att kunna Sveriges städer.

Fast den kunskapen kanske  kan  räknas som onödig lyx.

En stad?

I somras, när bredbandet var  knäckt  av blixten, röken från skogsbranden nådde  mina fönster och jag var bokmal drog jag ut ett band av NE ur bokhyllan för att bringa klarhet i oredan, och  till min glädje fann jag att städerna  fanns kvar, inte bara i verkligheten,  jag fann också att ordet stad, som vi använder det är  en nordisk företeelse, även om orden är annorlunda (by och kaupunki).

Man kan  definiera städerna inte bara som rättsliga begrepp, som de nordiska städerna från början, med stadsrättigheter utgivna av konungen, utan  även funktionellt, efter deras funktion.

.

En  stad, eller kanske två, det är inte  så lätt att veta när  allt har ändrats och gränsen inte syns.

Jag fann också att FN har formulerat en definition  på vad som är en stad: En tätort  med minst 20 000 invånare. Till vilken nytta  vet jag inte.

Den antika och medeltida  staden kännetecknades ofta  av ett torg, med byggnader för kommersiell aktivitet på ena långsidan och för  de styrande i staden på  andra  sidan.

Lika kunde det vara i många svenska städer. Ett torg  med rådhus  och märgborstare, förlåt borgmästare, på en sida, en fontän eller staty mitt på torget och mitt emot rådhuset  en annan praktfull  och betydelsefull byggnad, t. ex. ett stadshotell eller ett Domus ombyggt till galleria.

Precis som här alltså, men det ser inte medeltida ut.  Och är inte ens en stad?

Kommunen passerar  med god marginal  FN:s definition för stad , och är en av Sveriges mest tätbefolkade.

Om det här kastat något ljus över den svenska staden vet jag inte.

Var är väderkvarnarna? En skönhet gled in i bilden. Och lite däremellan.

Jag gillar den här  gatan. Jag promenerar gärna här, till och från  gratisparkeringen där  jag brukar hitta plats om jag inte är alltför sen. Eller så går jag en annan väg. Det kan bero på ljuset också. Gratispromenader gillar jag lika mycket som gratisparkering. Dessutom håller jag bilen borta från stadskärnan och det är väl också en tanke med höga parkeringsavgifter?

Men viktigast är nog promenaden. Den kan ge bilder. Här på väg åter till bilen.

Jag gillar känslan i boulevardstuket och att det inte är allt för mycket  trafik här. Åtminstone inte de tider jag rör mig  här. Jag brukar inte gå  i mitten, men nu  handlade det om perspektiv och fotovinklar. Jag ville stå  i mitten.  Jag placerade  mig också så  att svamparna skulle synas.

Jag gillar även bebyggelsen här. Ja inte innanmätet för det kan jag bara  gissa mig till, men vad jag ser när jag går här. Hus av olika ålder men prydliga  representanter för sin  tid och inte allt för pompöst. Och i samklang  med gatan som  helhet. I alla  fall åt det här hållet. Jag kanske borde gå åt andra hållet också.

Tidsåldrar, stil och färger varierar, färgerna  speciellt när det gäller löven (Nej, inte Löfven).

Dragit för  mycket i spakarna? För mycket färg? Nej husen  måste ju få matcha höstlövens intensitet. Om inte, får jag  åberopa den konstnärliga friheten.

Rött och rött.

Plötsligt glider en skönhet in i bilden när jag står där med kameran vid ögat.

Jag  hann!

Men passar färgerna till bilen? Tveksamt. Får bli lite sobert svartvitt istället.

Om nu det här blev bättre? Strax  var  jag framme vid min egen bil. Lite simplare.

.

efteråt var allt upp-och-ner verkade det som

Med kaffe och  tilltugg i magen och kameran utanpå  lämnade vi Fågelsången (fiket)  och begav  oss åt våra egna håll. En del åt samma , en del  åt olika. Själv hittade  jag en upp-och-nervänd värld.

Vad som sig i Fyrisån speglas kan...

... kan ju bli rätt om man står på huvudet. Fast det  är ju förstås enklare  att vända på bilden.  Det gjorde jag och slapp bli yr i huvudet eller få ont i skallen.

När jag såg det felvända resultatet funderade jag på om man inte kunde göra det till rätt resultat, kanske göra det till en  metod för att skapa  annorlunda bilder. Raskt kom jag på  att det inte var något nytt jag hittat, utan något gammalt, som jag kanske till och med har använt själv, men inte riktigt  såhär. Ibland är det skönt att vara glömsk, då är det lätt (tror man)att hitta på nytt.

Här hittar  man inte  direkt en ny värld...

Men kanske  kan det bli en  roligare komposition om man vänder den.

Fyrisån, det syns väl...

...precis som här.

En vanlig å-bild, men mustig i höstfärgerna.

Här var det rött och vitt som gällde, men jag fick vänta en stund på att vänstra  rött och vitt behagade komma in i bilden.

Här blev det istället helt olika världar uppe och nere och knappt mötas de.

.

Slutligen  den här, den verkade självklar när jag såg  den och när jag  tog den, men nu då?

När verklighetens tredimensionella värld blev platt bild försvann mycket av bildens spänning som jag såg när jag stod där.

När vi kom till Vaksala torg var också allt uppochner,  jämfört  med hur det brukar vara.

Rally. Det lät illa i mina öron och  det luktade illa. 

Jag drog  raskt vidare mot  andra mål.

Med ryggen åt det illaluktande.

.