Gryning i dag med, barbente tidningshämtaren rycker ut igen

Han såg först världen ur brevlådans perspektiv, men det var han inte nöjd med, så han  klättrade upp på balkongen och formade sin bild av världen,  som han ville uppfatta  den.

Sedan tittade  han tvärs över gatan i svartvitt för att slippa allt tjafs med färgsättning...

... men ångrade sig och skänkte tillbaks färgen till bilden.

Men var världen verkligen så blå? Nej så blåögd var han inte att han trodde det...

... så han färgbalanserade hos barnmamman på hörnet.

Sedan lyfte han blicken, upp mot  det oändliga blå.

Där hittade han ett morgonflyg.

En avslutning behövde han också, så han gav sig på grannens ros.

Märkvärdigare än så behöver det inte vara, så nu kan han få läsa tidningen.

.

Förr på ti´n

Förr i tiden, alltså.

Jag blev  lite inspirerad av Khalads återblickande blogginlägg när jag läste det, inspirerad till att skriva ett inlägg som jag tänkt skriva  på sensommaren när den stora  skogsbranden  ännu härjade och jag var Internet-lös, och inlägget   rann ut i sanden.

Nu dök det oskrivna inlägget upp i min skalle igen och då också  de oskrivna minnesfragment som jag har från min far. Det är verkligen bara fragment, min far var ganska fåordig, precis som sin mor:  "en ska int  prat om en int har nå å säg". En gång när jag frågade honom om något från barndomen svarade han: Jag  vill inte prata om det, det var så hemskt då. Men en del pusselbitar har jag fått från andra håll.  Det finns  ju (nästan) inga bilder från den här tiden, så det är  egna och andra minnesbilder jag får pussla med.

Den varma sensommaren 2014, hundra år efter den varma sensommaren 1914 dök minnesbilder och återblickar upp i tidningar och andra media. I mitt minne dyker min fars minnesbild upp, så som jag kommer ihåg den och i min tolkning:

Det var varmt och de var ute på åkern (eller var det pärlanne´). Farfar var där, min far  var där och hans två storebröder. Min far hade nyligen fyllt sju år och skulle, antar jag, börja skolan till hösten, när arbetet på torpet så tillät. Minst tre småsyskon fanns också någonstans. Så småningom blev det 13 barn. Elva av dem har jag träffat, nummer ett dog innan storebror Gunnar föddes och nummer tre  dog i  spanska sjukans tidevarv. Pappa var nummer  fyra och alltså en av storebröderna.

Just den här dagen inträffade något speciellt. Längs stigen borta i skogen kom en man gående, öppnade grinden och gick fram till farfar. Det var en ovanlig händelse, det var inte ofta människor kom till denna avkrok.

"Det är krig"

Farfar gick upp till stugan, hämtade bössan och travade själv iväg längs stigen  i skogen. Det dröjde inte så länge innan han kom tillbaks igen.

Och min far började skolan. Det borde han ha gjort  den hösten. Tre(?)-årig folkskola. "Där lärde jag mig inget".

Han hade ju två storebröder, och han hade lärt sig allt när de gjorde läxorna, Folkskolans läsebok: "Lyss till den granens sus vid vars rot ditt bo är fästat". Luthers katekes var nog också involverad, och några räknesätt (tre eller fyra?).  Han var vanskapt som det hette då, missväxt i höfterna, vilket gjorde att rörligheten var nedsatt och det jobbigaste var att ta sig till och från skolan. i ur och skur, snöglopp och vinterkyla, oplogade stigar. Det var så hemskt då.

Långt senare hade en av mina äldsta kusiner sitt första jobb som småskollärare i samma skola som som min far gick i. Jag slutar med en av hennes anekdoter från skolan i Nörboan, som var det lokala uttalet av Åsnorrbodarna.

Läsövning i klass ett. Eleven ljudar bokstäverna i ordet M...O...S, flera gånger men får inte riktigt till det:mo... moo. Han känner  igen ordet  och vet vad det betyder, så han säger  det:

Pärstampa.

Varför krångla till det med mos, när det heter pärstampa?

När björnbären inte längre bär bär, bär jag mig åt med kameran i stället

Ja tidigare, till för ett par veckor sedan, åt jag dagligen en liten ranson färska  björnbär från min buske. Nu känns inte det så lockande längre.

Mer lockande känns det att titta på dem och njuta av skönhet istället för av smak.

Avplockat.

Nattens droppar.

En främling har landat. Han är minst  femtio meter hemifrån.

Jag spanade in grannbusken också. Den hade  sin storhetstid i våras.

En vulgär bild? Syringa Vulgaris , vanlig syren.

La GRANDE FINALE.

Björnbär i högtidsdräkt.

.

När jag hämtade den onödigt tjocka söndagstidningen i brevlådan doftade världen av fuktig morgon

Den lilla kompakten fick göra en utryckning.

Utan att ha gnuggat sömnen ur ögonen tittade den ut över en  dimmig värld.

Den hittade också en  riktig sjusovare.

Resten kan man kanske säga att det här är.

Eller ska jag kalla det rester?

Om jag bara hade hamnat här hade jag inte vetat var jag var, för ingenting är sig likt så jag kände inte alls igen mig, men nu visste jag det, eftersom jag just klivit av spårvagnen och visste var jag borde vara.

Nu efteråt, här hemma, när jag sitter och tittar på bilden börjar jag ana var jag var i förhållande till gamla referenser, från den tiden jag visste hur det såg ut här. Får nog lov att åka dit igen och se om det stämmer.

För här kan jag inte alls föreställa mig var jag är och om något fanns här förr i tiden.

Jag tog mig raskt därifrån och hoppade (nåja, klev) på tricken igen, om nu tricken fortfarande är ett gångbart ord, och for vidare. Ljuset gjorde också att jag hoppade över några stationer innan jag klev av när jag hamnat i Kungliga Huvudkommunen.

Det börjar nog  bli  bekanta trakter nu, för åtminstone en FS-medlem, vad jag vet. Det är inte helt okända trakter för mig heller, jag har sommarjobbat i trakterna tre somrar, men det är snart 45 år sedan, så allt är sig  inte likt, på en del ställen mest olikt.

Idyll?

Årstidsfärger.

Och nu har ju tiden gått så det är inte längre något märkligt med begynnande höstfärger.

Och varför tar jag ännu fler sådana här förortsbilder?

Ja, det är inte för att jag är  samlare och samlar på bilder. Jag är urusel på att samla, för jag vet sällan var jag samlat det. Det handlar snarare om igenkännande, fast liknande bilder kan tas på många ställen, men det var ofta sådana här miljöer  jag rörde mig i under skoltiden. Inte direkt återvändande till mina rötter, för  då blir det spretigare, men någonstans på vägen.

Sådana där gathörn kunde man stå kvar länge i och prata, innan det var dags att gå åt varsitt håll. Det  verkar folk inte  ha tid med  idag, eller så är de någon annanstans. Här skymtar  bara  enstaka individer förbi.

Men i den här bilden handlade det bara om nuet och färgerna jag såg. Inte många steg från förra bilden, så  det kan  växla snabbt under promenaderna, om jag inte snöar in på en enda grej..

Sådana här inslag i arkitekturen gillar jag. De gör livet mer spännande.

Kanske  är  svartvitt  mer tidstroget.

Här hamnade jag  när  jag gick där.