Förr på ti´n

Förr i tiden, alltså.

Jag blev  lite inspirerad av Khalads återblickande blogginlägg när jag läste det, inspirerad till att skriva ett inlägg som jag tänkt skriva  på sensommaren när den stora  skogsbranden  ännu härjade och jag var Internet-lös, och inlägget   rann ut i sanden.

Nu dök det oskrivna inlägget upp i min skalle igen och då också  de oskrivna minnesfragment som jag har från min far. Det är verkligen bara fragment, min far var ganska fåordig, precis som sin mor:  "en ska int  prat om en int har nå å säg". En gång när jag frågade honom om något från barndomen svarade han: Jag  vill inte prata om det, det var så hemskt då. Men en del pusselbitar har jag fått från andra håll.  Det finns  ju (nästan) inga bilder från den här tiden, så det är  egna och andra minnesbilder jag får pussla med.

Den varma sensommaren 2014, hundra år efter den varma sensommaren 1914 dök minnesbilder och återblickar upp i tidningar och andra media. I mitt minne dyker min fars minnesbild upp, så som jag kommer ihåg den och i min tolkning:

Det var varmt och de var ute på åkern (eller var det pärlanne´). Farfar var där, min far  var där och hans två storebröder. Min far hade nyligen fyllt sju år och skulle, antar jag, börja skolan till hösten, när arbetet på torpet så tillät. Minst tre småsyskon fanns också någonstans. Så småningom blev det 13 barn. Elva av dem har jag träffat, nummer ett dog innan storebror Gunnar föddes och nummer tre  dog i  spanska sjukans tidevarv. Pappa var nummer  fyra och alltså en av storebröderna.

Just den här dagen inträffade något speciellt. Längs stigen borta i skogen kom en man gående, öppnade grinden och gick fram till farfar. Det var en ovanlig händelse, det var inte ofta människor kom till denna avkrok.

"Det är krig"

Farfar gick upp till stugan, hämtade bössan och travade själv iväg längs stigen  i skogen. Det dröjde inte så länge innan han kom tillbaks igen.

Och min far började skolan. Det borde han ha gjort  den hösten. Tre(?)-årig folkskola. "Där lärde jag mig inget".

Han hade ju två storebröder, och han hade lärt sig allt när de gjorde läxorna, Folkskolans läsebok: "Lyss till den granens sus vid vars rot ditt bo är fästat". Luthers katekes var nog också involverad, och några räknesätt (tre eller fyra?).  Han var vanskapt som det hette då, missväxt i höfterna, vilket gjorde att rörligheten var nedsatt och det jobbigaste var att ta sig till och från skolan. i ur och skur, snöglopp och vinterkyla, oplogade stigar. Det var så hemskt då.

Långt senare hade en av mina äldsta kusiner sitt första jobb som småskollärare i samma skola som som min far gick i. Jag slutar med en av hennes anekdoter från skolan i Nörboan, som var det lokala uttalet av Åsnorrbodarna.

Läsövning i klass ett. Eleven ljudar bokstäverna i ordet M...O...S, flera gånger men får inte riktigt till det:mo... moo. Han känner  igen ordet  och vet vad det betyder, så han säger  det:

Pärstampa.

Varför krångla till det med mos, när det heter pärstampa?

2014-10-14 12:30   pic-tor

Intressant och kul berättelse. Pärstamp var ordet!

Besvara

2014-10-14 12:48   Khalad

Vilken härlig berättelse Jan-Olof! Kanske har alla människor, både nu och förr, i varje fall dom äldre, känt att dom på ngt sätt står som en koppling mellan förr och nu. Ändå tror jag att just därför att utvecklingen gått så fort har det blivit ändå tydligare nu. Gillar också din avslutande anekdot mycket!/ Hälsningar/ Björn T

Besvara

2014-10-14 23:18   EGW

Pärstampa var ett nytt ord för mig. Efter mycket klurande och lite research har jag fått fram att pär måste avse jordpäron, d v s potatis. En pärstamp är tydligen ett redskap att mosa potatis med. Resultatet blir pärstampa, d v s potatismos. Anekdoten var verkligen festlig!

Besvara

Svar från janolof 2014-10-15 09:21

Ja, päran hette potatis på de lokala idiomet, och fortfarande när jag var barn. Peran (långt e) har jag också hört. Dialekterna var bitvis väldigt lokala, och kunde skifta om man bara flyttade någon kilometer.
Anekdoten utspelade sig kring 1960.

Svara