Det hände inget speciellt idag

Solen sken.

Två munkar  passerade slottet.

Det var trångt i gränden, som vanligt.

Alla andra hade plockat upp sina kameror, så då tog jag också fram min...

... och tog en bild.

Jag håller mig kvar i Uppsala, trots att jag for hem i lördags.

Och bilderna är ännu äldre!

Kanske är det favoriter i repris.

Men de  kan ju bevara stämningen ett tag till.

Och då var de helt säkert inte så här ljusa, det var nog mörkare höststämning.

.

Mitt spretiga sökande efter stadens själ tar sig blandade uttryck

Kanske är det sökandet jag gillar bäst, när jag hittat vad jag ska göra/hur jag ska bära mig åt avtar intresset, och det gäller inte bara "stadens själ" utan även mitt fotograferande i allmänhet. Att formulera ett projekt, som jag förstått att många gillar, passar inte alls mig. Att starta något  är jag urusel på, likaså att avsluta/bli färdig med  något Däremot kan jag göra mycket av det däremellan, ja till och med slita ut mig  fullständigt, och det har jag gjort alldeles för många gånger, för att upprepa  igen, nu  när jag är medveten om  att det är så jag fungerar.

Men sökandet gillar jag, inte bara i fotograferandet. När nyfikenheten avtar svalnar också motiveringen. Därför är det bra att inte  ha några mål.

Jag spankulerar, strosar, strövar, irrar med min kamera i godan ro och mår bra.

Detta  med stadens själ är ju något ganska diffust, och riktigt vad jag menar med det vet jag inte, men det kanske ligger i sakens natur än så länge. Att gå runt med kameran tror jag är ett sätt,  men inte det hela. Vad det är kanske visar sig  med tiden. Om inte  så har jag säkert varit förnöjd längs vägen, den  krokiga, förvirrade, men ack så lockande.

En fråga är var och hur jag ska söka, en annan fråga handlar om bildernas uttryck, och i båda fallen handlar det om ett sökande, kanske inte efter sanningen, för den är jag inte säker på att den finns.

Kanske är det här något som passar mitt sätt att fotografera, något som jag kunde ha satt som rubrik på mitt fotande långt tidigare.

Det ska bli roligt att se hur spretigt det kan bli.

.

Några till bilder och betraktelser, nu när det är som det ska vara efter en gnutta anfäktelse och vånda

Tillbaks på banan igen, med nytt, färskt Lightroom, kan jag åter ge mina bilder den omtanke de förtjänar, och börjar med några repriser från lördagens fika i Uppsala.

En stilig Ewa, utan jpg-ens högröda färg hos  Dagny i lördags.

Och en trio som också blivit  mer neutrala i fejset.

.

Men jag ska väl inte bara köra färglösa repriser, så här kommer några andra alster.

Anna och Ewa.

Och här med Peter.

.

Men jag gav mig inte bara  på fikabilder

Den här bilden fanns med i förra blogginlägget, då direkt ur kameran,  som en grådaskig svartviting, men jag ville nog inte ha den så blodfattig utan  lite mer livfull, så jag körde den igenom LR, och vips!

Det kanske går att fånga stadens själ även i färg?

När jag tankade ner Lightroom i går kväll fick jag med Photoshop på köpet, PS gamle vän, som jag inte använt på länge, men som i flera år tillhörde livets nödtorft. Jag var ju tvungen att se om jag kände igen programmet. Tillräckligt i alla fall för att åstadkomma följande variant på bilden.

Men då  har vi väl lämnat det rena fotograferandet. Fast det finns något som lockar mig i uttrycket.

Den här bilden...

...fanns också med i gårdagens blogg, ganska grå och livlös.

Efter att ha träffat Lightroom, blev den så här, mer som jag såg  och upplevde det på plats.

Nej, mannen till vänster ska inte skäras bort, han tillhör bilden.

.

Ett gathörn

Även det med i förra inlägget.

Här i form av en sepiafärgad jpg direkt från kameran. Går ju säkert att få mycket bättre om jag skulle ge mig på  råfilen, men det var inte det som kändes intressant när jag kom hem, utan de associationer som bilden gav mig och som förflyttade mig 100 år bakåt i tiden.

Under sensommaren har det i Svenska Dagbladet funnits en serie korta, dagliga utdrag från Peter Englunds bok om första världskriget, ofta illustrerade av en bild färgad  i ungefär den här färgen. När  jag  såg den här bilden, hamnade jag alltså i år 1914. Men i Uppsala.

Och hade  den här bilden varit från 1914 hade damen till vänster säkert burit på världens första plastpåse.

Jag vände mig om i samma gatukorsning och var tillbaks i nuet och begynnande höstfärger.

Visst är det lite klatschigt med sadelskydd som går i färg med löven.

När jag ändå var i Uppsala

Tanken  att en stad kan ha  en   själ har jag berört i  några tidigare blogginlägg, och även möjligheten att kunna fånga den med kamerans hjälp, inspirerad av sommarens läsande, där jag mötte författare som, tyckte jag, fångade in själen nästan som i ett kalejdoskop, genom ett stort antal episoder och observationer.

Tanken är nog inte ny för  mig, även om det var först nu, efter läsandet, som den började ta form i en konkret formulering. Och tänker jag efter är det nog vad konstnärer ägnat sig åt en hel del genom åren, så varför då inte  med kamera?

Men hur? Det får nog ge sig när jag håller på. Jag har  ju kommit fram till att jag fungerar bäst, när jag gör vad som faller mig in och inte när jag ska följa en uppgjorda planer. de tar bort glädjen och skaparlusten. Att ströva, vandra, spankulera, driva runt, hänga ett tag är mycket bättre. Och gärna  med kamera om det ska bli några bilder.

Igår var jag ju i Uppsala och hade parkerat en  bra bit bort från fikastället, för att få ett par hyfsade  promenader till och från (och dessutom gratis, sparsam pensionär). Efter fikat släntrade jag runt lite på väg till bilen och tanken på Uppsalas själ ruvade väl lite inom mig.

Har då Uppsala en själ? Ganska givet, tycker jag. Det är en gammal stad (med nordeuropeiska mått) och gamla städer har samlat på sig mycket.

"Ur nattomhöljda tider
emot ett mål, fördolt för dig,
o mänsklighet, du skrider
i sekler fram din ökenstig!....

"Rydbergs Jubelfestkantat 1877, då universitetet firade 400-årsjubileum. Sedan dess har det gått mer än ett sekel. Och domkyrkan är ännu  äldre, så visst har staden samlat på sig.

Nobelpristagare, Pelle Svanslös, Sturemorden, Gluntarna, Bandyfinaler, OD,  Ångström...

Men det är ju inte allt det som jag ser när jag sakta släntrar tillbaks till bilen, jag ser bara  det yttre, nutida skeendet och tar några nutida bilder, mest för att testa, söka känslan, se om det är möjligt, om det går att ringa in något som kan tänkas bidra  till stadens själ.

När jag passerar Domkyrkan...

...står de stora portarna öppna och ut strömmar ljudet

Det blev några raska bilder till...

.

.