fotografering (och annat?) med ddarriga händer

När jag ändå var i Uppsala

Tanken att en stad kan ha en själ har jag berört i några tidigare blogginlägg, och även möjligheten att kunna fånga den med kamerans hjälp, inspirerad av sommarens läsande, där jag mötte författare som, tyckte jag, fångade in själen nästan som i ett kalejdoskop, genom ett stort antal episoder och observationer.

Tanken är nog inte ny för mig, även om det var först nu, efter läsandet, som den började ta form i en konkret formulering. Och tänker jag efter är det nog vad konstnärer ägnat sig åt en hel del genom åren, så varför då inte med kamera?

Men hur? Det får nog ge sig när jag håller på. Jag har ju kommit fram till att jag fungerar bäst, när jag gör vad som faller mig in och inte när jag ska följa en uppgjorda planer. de tar bort glädjen och skaparlusten. Att ströva, vandra, spankulera, driva runt, hänga ett tag är mycket bättre. Och gärna med kamera om det ska bli några bilder.

Igår var jag ju i Uppsala och hade parkerat en bra bit bort från fikastället, för att få ett par hyfsade promenader till och från (och dessutom gratis, sparsam pensionär). Efter fikat släntrade jag runt lite på väg till bilen och tanken på Uppsalas själ ruvade väl lite inom mig.

Har då Uppsala en själ? Ganska givet, tycker jag. Det är en gammal stad (med nordeuropeiska mått) och gamla städer har samlat på sig mycket.

"Ur nattomhöljda tider
emot ett mål, fördolt för dig,
o mänsklighet, du skrider
i sekler fram din ökenstig!....

"Rydbergs Jubelfestkantat 1877, då universitetet firade 400-årsjubileum. Sedan dess har det gått mer än ett sekel. Och domkyrkan är ännu äldre, så visst har staden samlat på sig.

Nobelpristagare, Pelle Svanslös, Sturemorden, Gluntarna, Bandyfinaler, OD, Ångström...

Men det är ju inte allt det som jag ser när jag sakta släntrar tillbaks till bilen, jag ser bara det yttre, nutida skeendet och tar några nutida bilder, mest för att testa, söka känslan, se om det är möjligt, om det går att ringa in något som kan tänkas bidra till stadens själ.

När jag passerar Domkyrkan...