Vldmr

Det började nog redan för sju år sedan, boken är tryckt 1907, men före det visste jag ingenting, i alla fall nästan ingenting. Om det var jag eller dottern som köpte boken kommer jag inte ihåg, vi brukade sticka till varandra böcker, "den här tycker jag du borde läsa" eller "den här tror jag du skulle gilla" och inte  alltid hamnade boken i rätt bokhylla efteråt.

Greve Dracula hade jag ju hört talas om, ett blodsugande monster som föddes i en irländsk författares huvud och förekom i skräckfilmer, men mycket mer visste jag inte. Skräck, vare sig i bio- eller bokform, har aldrig  lockat eller tilltalat mig. Men då för sju år sedan, i boken, dök den "riktige" Dracula upp, inte som monster, men som historisk figur, och likaså ordet dracula  som rumänskt diminutiv av drake, den lilla draken, lille Vlad, vars far var ledare av drakorden.

Och där har vi namnet Vlad. Inte så svårt att gissa  att det är släkt med det slaviska Vladimir. Och så gick åren, uppenbarligen sju i detta fall. Fast jag fick ju med mig lille Draculas tillnamn som vuxen: Vlad Tepes, Vlad  Pålstörtaren efter sitt sätt att avliva fiender, att trä upp dem på en påle, ett sätt som han inte var ensam om, Peter Englund nämner t.ex.  pålstörtning i sin  bok om  Poltava.

Vlad, Vladimir, Valdemar...

Med tiden kunde jag inte undgå att notera och undra över likheten med  det nordiska Valdemar, det är ju samma följd av konsonanter i namnen,  v, l,d,m,r, men med olika vokaler. Eftersom  vokalerna ofta varit underordnade konsonanterna  i språkutveckligen, drog jag slutsatsen att Valdemar och  Vladimir är släkt med varandra. Med mitt nordeuropeiska perspektiv gissade jag  (jag är ju inte språkvetare för fem öre) att Valdemar var ursprunget, men si, vad fel jag hade. Jag bytte läsfåtölj och satte mig  intill bokhyllan  invid Nationalencyklopedins band 19 och där fann jag:

Valdemar, nordisk ombildning  (dansk) av det slaviska Vladimir.

Valdemar, då är vi ju inne på svensk  historia, i alla fall för mig dom läste historia på den tiden man fick lära sig om Valdemar Atterdag, som brandskattade Visby och även var far till Kung  Byxlös och troligen kom  namnet Vladimir/Valdemar till Norden med Atterdags förfäder (ryska furstar med namnet Vladimir). Och därmed kunde jag  avfärda  idèn om  att Valter också hade med  saken att göra.

Bilderna har förstås inte heller något med saken att göra

Vladimir,  Vlad Tepes, Valdemar Atterdag :v l d m r är det en konsonant-rad  som kan förknippas  med ondska? Vi har ju också Voldemort i Harry Potter som passar in i mönstret, och där finns ju  även  -mort på slutet som kan  ge tankar om död.

Nej nu tror jag att  jag  stänger butiken  och går hem.

Boken då, den det började med?  Elizabeth Kostova: Historikern

.

Varm augusti, fragment av ett vänligt hus, som tog väl hand om mig och en läsupplevelse

Som tur var hade jag kompakten med mig, så jag kunde fånga fragmenten, när jag väl tagit mig ur sängen.

Jag var på väg till Värmland, men hamnade i Uppsala, värmen  fångade mig på vägen och däckade mig.

Jag satt i skuggan under ett av äppelträden och läste James  Hiltons lilla roman  "Good By, Mr. Chips" (fast på svenska), som jag senast läste för kanske  40 år sedan. Jag gillade den då och jag gillade den nu. Den har stått i bokhyllan och väntat på sin  tur och nu hade jag den med som  lektyr för resan, men den blev alltså återhämtningslektyr istället. Jag anade inte hur passande den skulle vara när jag stoppade ner den i min lilla packning  - jag skulle ju bara vara borta två nätter.

Den gode Chips satt där på sin ålders höst och tänkte tillbaks på sitt långa liv som lärare på en engelsk internatskola och generationer av elever och minnen passerar revy. Nu har jag ju inte varit internatskolelärare, men jag är pensionär och kunde identifiera mig själv med  Chips' tillbakablickande, kanske är vi båda två nostalgiker.

Chips möter gamla elever som kommer på återbesök till skolan och även i det kan jag känna igen mig För inte så länge sedan, när jag var ute och flanerade, mötte jag ett par på trottoaren och plötsligt stannar de och tittar på mig:"Per Olof?"

"Nej,Jan-Olof" svarar jag, och så säger han sitt förnamn. "Stopp, säg inte mer" svarar jag och sakta dyker hans efternamn upp i mitt inre. Sedan upprepas proceduren med hans hustru, ty även hon är en gammal student, de har båda haft mig som  föreläsare. Det slutar med att vi konstaterar att senast vi sågs var 1981 i Hong-kong. Och senast förra veckan var det en man som kastade sig fram mot mig, omfamnade mig och grät, för att han var så glad att se mig. Också en f.d. student, men en av dem som kom från Mellanöstern med traumatiska erfarenheter och minnen i bagaget. 

Kriget, eller snarare krigen, är också något som passerar i mr Chips minnesrevy. Han lyckönskar  elever som för 50 år sedan skickades till Flandern för att aldrig komma tillbaka och senare står han i aulan och läser upp namnen på tidigare elever som dött i kriget.

På något sätt blir läsupplevelsen mycket starkare av att allt detta dyker upp i boken, samtidigt som det nu uppmärksammas  på många andra sätt. Dessutom var det  varm augusti där under  äppelträdet, precis som i Europa för 50 år sedan

.

.