Det är svårt att jämföra, gammalt eller nytt

Häromdagen fick jag för mig att jag skulle jämföra, inte ett stort genomtänkt test, utan mer lite sissådär mellan tummen  och pekfingret, ett ögonblickets påfund. Det var förstås den nyinköpta  85-kronors heffaklumpen jag ville ha  lite koll på, hur den stod sig mot en modern lättviktare. Lite David mot Goliat alltså. Fast det handlade ju om japaner.

Hexagon 52 mm/1.8  mot Zuiko  45 mm/1.8

Här kan ni se de båda kombatanterna, bland ogräsen på min  orensade uteplats. Men när ogräset är välsmakande får det vara kvar. Smultronet var gott.

Hexagonen till höger, tyngre än det ser ut. På en lätt m4/3-kamera känns det nästan som objektiv med kamera, och inte tvärtom.

Och när det blommar vackert får ogräset  också vara kvar. Man kan ju alltid fotografera det.

Och fotografera  ogräset var precis vad jag gjorde  i mitt oproffsiga lilla test. En del av bilderna nedan är plåtade med det lilla objektivet och autofokus, en del med heffaklumpen och manuell fokus. Frågan är ju vilka bilder som är tagna med vilket objektiv. Skulle jag tappa mycket i kvalitet om jag använde det gamla objektivet, eller kunde det vara tvärtom?

Mitt spontana intryck är att det är andra tillfälligheter  än objektivval som gett skillnader i bilderna, vilken del av blomman jag fokuserat på t.ex.

Jag skulle nog själv ha svårt att gissa rätt, om jag inte visste svaren. För den nyfikne finns ett facit längst ner.

1.

2.

3.

4.

5.

.

Blommor med udda nummer är fotade med Hexagonen,  jämna med Zuikot.

.

Håhåjaja, det blåser i träa idag, då kan man stanna inne och blogga ett tag, om gårdagens långsamma fotobehag

Långsamt var fotograferandet inte för att det var tråkigt, utan för att jag hade ett långsamt objektiv, ett sådant där med manuella inställningar och manuell fokus och där sökarbilden mörknar när man bländar ner. Till råga på allt försökte jag också "göra fel" ibland i sökandet efter uttryck. Eller så var det ren experimentlusta, för att lära känna objektivet.

Litet skärpedjup och fokus på staketet i förgrunden och  (kanske) överexponering. Någon sorts uttryck blev det men kanske inte så tilltalande... Fast det handlade ju om att studera objektivets egenskaper.

Nerbländat och snålare exponerat. Och så har jag tagit bort den störande(?)  färgen.

Jo, jag har flyttat lite på mig också, några steg.

Den här bilden hade nog också med skärpedjupet att göra.

Metallic light?

Några meter till vänster hittade jag de gula växterna som kontrasterade fint mot plåten. Det  är ju lite trevligare om testbilderna också kan vara motiv. Roligare foto alltså och foto är ett nöje för mig. I alla fall vill jag att det ska vara så.

.

Metall och växter här också, men inte i  förfall, utan helt nybyggt och nyplanterat. Bilden kan kanske ses som ett exempel på vad den gamla gluggen kan prestera.

Eftersom det handlar om provfotografering med kameran kan man väl också visa skitbilder?

Skiten sitter på den ruta bilden är tagen igenom, uppifrån järnvägsbron.

Och plötsligt hörde jag ljudet i skenorna under mig, så jag bara tryckte av.

Jag hann. En bild med bara rörelse- och bakgrundoskärpa.

Så gjorde jag ett försök att ta riktiga bilder också.

.

Sista blosset innan bussen kommer.

Så stod där en buss i vila och speglade omvärlden.

Bilderna tagna med ett Hexanon 52 mm/1.8, med vidhängande kamera.

PS. Jag gick faktiskt ut och blev genomblåst i dag.

Dagens Kvadratiska gluggexperiment

När jag nu har skaffat mig en ny (men gammal)  glugg (objektiv alltså) måste jag ju använda  den, om inte annat än av pur nyfikenhet på hur den uppför sig. Det blir lite slow photo (slöfoto på svenska?). Jag går där jag går  och ser vad jag ser och fångar en del av det jag ser, med kameran, idag försedd med den senaste nykomlingen i min fotfoutrustning, ett Hexanon 52mm/1.8. Den blir som ett kort tele på min m4/3-kamera.

Det första gluggen fångade idag, var en annan glugg, även den rund, men utan glasbitar i. Den var snarast ett dekorativt element i väggen  där den fanns, tillräckligt dekorativ för att jag skulle se den. Och med  kameran inställd på kvadrater var  jag inställd på att se och fånga kvadratiska utsnitt ur verkligheten.

Mitt nästa fynd var det sjungande trädet. På lite håll associerade jag först till Munch, men när jag kom närmare såg  jag att det snarare handlade om Caruso eller Björling.

Fotografiskt handlade det snarare om skärpa, och bakgrundsoskärpa, som jag var lite nyfiken på.

När jag ändå hade halkat in på oskärpefunderingar var jag tvungen att  pröva mer.

Hur stor del av bilden/motivet kan få vara oskarp och det  fortfarande är en bild.

En gång i tiden strävade jag efter största möjliga skärpa, men numera är det så enkelt, med  småsensorkameror, att det kan vara roligt att sträva åt andra hållet.

Här var det snarast perspektivet, titt-ut mellan träden, som lockade mig

Kontrast, ljus och bakgrund, hade jag i huvudet här. Resten skötte ögonen.

Det gäller ju att lära sig se med objektivets  ögon, för att kunna förutspå resultatet.  Ibland klarar jag det. då blir jag glad.

Ett experiment.

Kan bilden bestå av bara bakgrundsoskärpa?

Samma motiv, samma plats, någon sekund senare, när jag ändrat fokuseringen.

Det känns inte alls  fyrkantigt att fotografera  kvadrater.

Åttiofem spänn del 2, med mera grönt och färre blommor och lite om gluggen.

Men jag börjar i det gröna, för jag tycker egentligen inte  att tekniksnacket är så intressant. Det är ju bilderna och berättandet som  är det det riktigt roliga med den här hobbyn, sökandet efter motiv, kanske solister, kanske en ingrediens  i något större.

En med flit rejält underexponerad bild, där jag efteråt lockat fram motivet ur mörkret.

Jag lämnade blommorna från förra inlägget och spanade in i syrensnåret i stället.

Efter blomningen.

Och bara för att krångla till det  med kompositionen lite, har jag ställt in kameran på sitt  mest avlånga format.

Bara blad.

Objektivet då?  Ett Hexanon 52 mm/1.8 Mer spännande än så var det inte. Men visst var det värt 85 kronor.

Om aftonen, vad gör man då

Man kan alltid gå upp på en kulle medan man väntar på aftonen

Men, vart tog han vägen...

Om aftonen kan man njuta en god bok.

Eller gå in i kyrkan, innan de låser för natten.

Medvetet överexponerad för att få bilden ljus och tillräckligt lång tid för att kunna skaka fram lite känsla i bilden.

Sedan tog jag en mer klassisk bild, med helt annan exponering.

Tänk vad olika det kan bli, vid ett och samma tillfälle.