Dagens Kvadratiska gluggexperiment

När jag nu har skaffat mig en ny (men gammal)  glugg (objektiv alltså) måste jag ju använda  den, om inte annat än av pur nyfikenhet på hur den uppför sig. Det blir lite slow photo (slöfoto på svenska?). Jag går där jag går  och ser vad jag ser och fångar en del av det jag ser, med kameran, idag försedd med den senaste nykomlingen i min fotfoutrustning, ett Hexanon 52mm/1.8. Den blir som ett kort tele på min m4/3-kamera.

Det första gluggen fångade idag, var en annan glugg, även den rund, men utan glasbitar i. Den var snarast ett dekorativt element i väggen  där den fanns, tillräckligt dekorativ för att jag skulle se den. Och med  kameran inställd på kvadrater var  jag inställd på att se och fånga kvadratiska utsnitt ur verkligheten.

Mitt nästa fynd var det sjungande trädet. På lite håll associerade jag först till Munch, men när jag kom närmare såg  jag att det snarare handlade om Caruso eller Björling.

Fotografiskt handlade det snarare om skärpa, och bakgrundsoskärpa, som jag var lite nyfiken på.

När jag ändå hade halkat in på oskärpefunderingar var jag tvungen att  pröva mer.

Hur stor del av bilden/motivet kan få vara oskarp och det  fortfarande är en bild.

En gång i tiden strävade jag efter största möjliga skärpa, men numera är det så enkelt, med  småsensorkameror, att det kan vara roligt att sträva åt andra hållet.

Här var det snarast perspektivet, titt-ut mellan träden, som lockade mig

Kontrast, ljus och bakgrund, hade jag i huvudet här. Resten skötte ögonen.

Det gäller ju att lära sig se med objektivets  ögon, för att kunna förutspå resultatet.  Ibland klarar jag det. då blir jag glad.

Ett experiment.

Kan bilden bestå av bara bakgrundsoskärpa?

Samma motiv, samma plats, någon sekund senare, när jag ändrat fokuseringen.

Det känns inte alls  fyrkantigt att fotografera  kvadrater.