Idag träffade jag skymningsljuset i Vallentuna.

Jag besökte först min mor på äldreboendet, men när  jag kom ut var det fortfarande fotoljust och skulle så vara en stund till. Också ett vårtecken, det har  brukat vara mörkt när jag lämnar henne ganska länge nu. Jag passerade först kyrkan där ljuset fångades i fönstren.

Sedan gick jag ner mot stranden, där skymningsljuset var motljus, och allra mest så i bildens högerkant. Även här finns det människor som påpassligt dyker upp i en glipa mellan träden.

Mjukare var ljuset när jag vände ryggen till ljuskällan.

Vägen viker av in i skogen med en hemlighetsfull krök, därborta till höger.Som det ska vara.

Svartvitt kanske funkar det med. Det är ju motljus.

En liten glimt av det lokala  djurlivet simmade påpassligt in i bilden.

.

I stället för att göra aftonens motljus till något svartvitt  kan man ju ta till vara på de färger kamerans sensor fångat in, och till och med förstärka dem lite.

Vänder man ryggen till, kan vi skåda aftonljuset indirekt, som en mjuk ljuskälla.

Sedan var det dags att åka hem.

.

De som var ute och gick.

I går var det lördag och solen sken. Visserligen blåste det en del, men det hindrade inte att många var ute  och rörde sig på Järvafältet, och inte bara enstaka pensionärer som vid mina tidigare vardagsvisiter. Jag började min promenad med att förvirra  mig in i buskarna i förra blogginlägget, dock utan att det blev någon buskis. När jag spanar in resten av bildskörden  inser jag att huvudmotivet för dagen snarast var de som var ute  och gick.

Så här blir det lite då och då numera, när jag har varit ute och fotograferat, att det är efteråt när jag bloggar som jag blir medveten om vad  jag fotograferat och upptäcker vad mitt fokus har legat. Ofta  är det något annat än vad jag har trott när  jag gick där med kameran.

Nu ser jag alltså att det var bilderna på människorna som  jag  la ner min själ i, precis som jag häromdagen hade lagt ner själen i kurvorna hos en grusväg. De andra bilderna är bara några jag fotograferat, men de har inget liv  efteråt.

Den här bilden får jag väl erkänna att det luktar mer komposition än själ om.

Kanske en sådan där "typisk Jan-Olof-bild, som innehåller så mycket", som jag fick som bildkritik (positiv), en gång för länge sedan. Hästen och staketets mönster var givet som stomme i bilden liksom skogskanten till höger, och sedan var det bara att tajma det blå ekipaget med de rörliga figurerna i bakgrunden. Det var lite kritiskt ett tag om den röda tjejen i bakgrunden skulle hinna på plats innan barnvagnen hunnit  för nära. Just det, gruset på vägen skulle  vara med också.

Kors i taket! Jag kom ihåg ungefär, hur det var. Sådant brukar annars vara "puts väck" ganska fort numera, så jag istället får ägna  mig åt rekonstruktion, ljuga ihop något, eller  köra med "no comments" och hoppas att bilderna talar för sig själva. Men då missar jag ju bloggandet!

Här är det något annat som dominerar i bilden: ljuset.  Eller ska jag säga "de kontraster som ljus och mörker tillsammans skapar".

Men tänk er bilden utan de tvenne gestalterna. De passerade mig när jag stod  där vid ljusfläcken och sedan var det bara att vänta tills de kommit rätt i bilden (och hoppas att de skulle göra det). Det är när sådant här händer som fotograferingen är riktigt rolig, och den är rolig medan man håller på, även om det efteråt visar sig att man inte lyckats.

.

Det gamla trogna paret ( de var betydligt äldre än jag) behövde jag inte vänta ut lika länge. Ljusförhållandet var  lite annorlunda än i förra bilden, men det  är ju också något jag kan jag   påverka med exponeringen, hur mörk skogen ska vara, vilka delar som  får vara nästintill svarta och vilka som får vara ljusa eller till och med utbrända.

Kan man kanske säga att exponeringen är i hög grad stämningsskapande för sådana här motiv, med det här ljuset? Visst kan man göra justeringar efteråt , men det är ändå ute i skogen (idet här fallet) man lägger grunden.

Ännu en vänta-in-bild.

Han var gömd  bakom det stora trädet ganska länge innan skuggan dök upp. Ett tag undrade jag om han försvunnit, eller stannat, men jag hade ju sett honom innan han försvann.

Att vänta ut motiv och ljus är alltså en del av tekniken, men också ett  nöje i sig. Att vänta och samtidigt njuta av skogen kan inte vara fel.

Här ville jag ha lite kontrast i bilden, för att få vattnets silverglans att framstå, vilket krävde  underexponering av övriga delar av bilden, lite av en balansgrunka. Återigen fick jag vänta tills personerna kommit i vettiga  positioner.

När jag gjorde i ordning bilden efteråt var jag tveksam om hur  mycket nyanser ja g skulle locka fram i bakgrunden utan att bilden skulle förlora sitt sting och så här fick det  alltså bli.

Men när jag satt och skrev detta fick jag idén att beskära bilden i överkant

Bättre eller sämre? Jag är ändå osäker på om bilden håller måtten. En sådan där bild som jag envisas med, för att jag vill att den ska vara bra, fastän den inte riktigt är det.

Här är det väl inte så mycket att orda om. ljust staket till vänster, skugga till höger och figurerna lagom långt bort.

Och lite grus i förgrunden. Det  är de små detaljerna som gör det, eller...

Kanske ingen höjdarbild, kanske inte ens en bra  bild, men den blev som jag ville ha den, och det är gott nog. Det hör ju också till saken att jag gillar skuggor...

Men den kan ju också visa att "det är långan väg att vandra"

Eller är det ett fall för "Kill your darlings" Och vem ska i så fall döma?

Det var en solig lördag.  Medan jag var ute och gick tog parkeringsplatserna slut...

När jag hann blogga? Jag tittade inte på Melodifestivalen.

Olympus OM-D, Sigma 30 mm.

.

Dagens vandring började bakom en buske och jag hade inga gamla konstiga objektiv med mig och så blev det en selfie

Det började med en idé, eller ett infall i alla fall. Jag var nyfiken på vad jag skulle kunna göra av buskens hängen. Fotografiskt alltså.

Rörigt, eller hur. Så mycket närbilder  på hängen kunde det inte bli, för ett bra sådant objektiv hade jag inte med mig. Sedan hade  jag nog inte lust heller, för sådana bilder har jag tagit så många av, på den tiden jag smög omkring med makro, så jag har nog tröttnat på det. Plus att ögonen var yngre på den tiden.

Alltså sökte jag upp en glesare buske och undersökte om jag kunde fotografera skarp buske med oskarp bakgrund (och få till något bildmässigt av det.

Då 1nsåg jag de oskarpa människornas betydelse för bilden.

De har nu lämnat vägen och är också på väg in i hagen , där jag redan var.

Men sedan blev det en människobefriad bild.

Jag körde med halmbalar istället.

Och i stället för buskar kan man ju köra med   träd.

.

Men sedan kom jag tillbaks till de suddiga människorna igen.

När jag vände mig om hittade jag ett annat par som satt sig mitt i järnlåldern för lite fika.

Det får bli en selfie också, för att visa att även jag var där.

Förmodligen följer fortsättning, fixade flera  foton.

Vägen som slingrar sig genom våren

.

Jag trodde länge att det här blogginlägget skulle bli ännu ett som skulle handla om gamla objektiv på vårpromenad, men successivt tog våren och vägen över och framförallt då vägens sköna slingrande.

Vid vägkanten stod träden och tittade.

Spänningen i vad som dyker upp bakom nästa kurva...

Ibland dök ett staket upp som omväxling...

... och de blev fler när jag nalkade mig öppna marker.

Både staket och en skön sväng på vägen.

Varför kan jag inte låta bli att tycka att detta är så vackert?

.

.

Och en Industar-bild får det bli.

Om ljuset är det rätta blir det riktigt bra.

Till de övriga bilderna har jag använt en halvgammal japan,  Hexanon 40 mm, 2.8.

Lågkontrastpromenaden fortsatte

Jag fortsatte vandringen bland lågkontrastmotiven som passade  mitt gamla Industarobkektiv.

På väg.

.

Fortfarande ett Industar-motiv.

Här började frågan uppstå: Ett industarmotiv?

Eller rättare sagt är ju frågan hur man vill avbilda verkligheten: hur mjukt och kontrastlöst får det bli? Är vi vana/bortskämda med dagens skarpa, färgstarka  och kontrastrika bilder, så att vi inte kan ta till oss mer sparsmakade uttryck.. Här började jag bli tveksam, eller i alla fall fundersam, så jag petade på en modern normalzoom, en sådan där "simpel" som följer med kameran, på min moderna kamera, i stället för den tekniskt sett betydligt äldre manicken som satt där.

.

Det blev vidvinkel på köpet, men det bjuder jag på. Men frågan är: är det en skarpare bild, eller är det bara kontrasten som är högre? Och vad är skärpa? Det vi uppfattar med ögonen eller en tekniskt definierad storhet? Och vad är slutmålet med bilden? En exakt dokumentation eller att förmedla känsla, stämning och intryck.

Jag gick i clinch med ett träd också, med zoomen, men nu i teleläge (men ändå blev det en kortare brännvidd än Industarens.

Skärpa och/eller kontrast? Eller ett annat uttryck? Vad vill jag ha, och varför. Ibland, kanske ofta(-st), är fotograferandet bara ett sökande.

Kan man då inte få ett diffusare intryck med att modern objektiv?

Här andades jag på frontlinsen. (Normalzoomen)

Och en bild jag inte kunnat ta med Industaren.

Inte heller denna, med detta uttryck.

Bara några små tankar...

Fast snart är väl det här  inlägget obsolet, efter som jag gjorde en ny promenad idag.