De som var ute och gick.

I går var det lördag och solen sken. Visserligen blåste det en del, men det hindrade inte att många var ute  och rörde sig på Järvafältet, och inte bara enstaka pensionärer som vid mina tidigare vardagsvisiter. Jag började min promenad med att förvirra  mig in i buskarna i förra blogginlägget, dock utan att det blev någon buskis. När jag spanar in resten av bildskörden  inser jag att huvudmotivet för dagen snarast var de som var ute  och gick.

Så här blir det lite då och då numera, när jag har varit ute och fotograferat, att det är efteråt när jag bloggar som jag blir medveten om vad  jag fotograferat och upptäcker vad mitt fokus har legat. Ofta  är det något annat än vad jag har trott när  jag gick där med kameran.

Nu ser jag alltså att det var bilderna på människorna som  jag  la ner min själ i, precis som jag häromdagen hade lagt ner själen i kurvorna hos en grusväg. De andra bilderna är bara några jag fotograferat, men de har inget liv  efteråt.

Den här bilden får jag väl erkänna att det luktar mer komposition än själ om.

Kanske en sådan där "typisk Jan-Olof-bild, som innehåller så mycket", som jag fick som bildkritik (positiv), en gång för länge sedan. Hästen och staketets mönster var givet som stomme i bilden liksom skogskanten till höger, och sedan var det bara att tajma det blå ekipaget med de rörliga figurerna i bakgrunden. Det var lite kritiskt ett tag om den röda tjejen i bakgrunden skulle hinna på plats innan barnvagnen hunnit  för nära. Just det, gruset på vägen skulle  vara med också.

Kors i taket! Jag kom ihåg ungefär, hur det var. Sådant brukar annars vara "puts väck" ganska fort numera, så jag istället får ägna  mig åt rekonstruktion, ljuga ihop något, eller  köra med "no comments" och hoppas att bilderna talar för sig själva. Men då missar jag ju bloggandet!

Här är det något annat som dominerar i bilden: ljuset.  Eller ska jag säga "de kontraster som ljus och mörker tillsammans skapar".

Men tänk er bilden utan de tvenne gestalterna. De passerade mig när jag stod  där vid ljusfläcken och sedan var det bara att vänta tills de kommit rätt i bilden (och hoppas att de skulle göra det). Det är när sådant här händer som fotograferingen är riktigt rolig, och den är rolig medan man håller på, även om det efteråt visar sig att man inte lyckats.

.

Det gamla trogna paret ( de var betydligt äldre än jag) behövde jag inte vänta ut lika länge. Ljusförhållandet var  lite annorlunda än i förra bilden, men det  är ju också något jag kan jag   påverka med exponeringen, hur mörk skogen ska vara, vilka delar som  får vara nästintill svarta och vilka som får vara ljusa eller till och med utbrända.

Kan man kanske säga att exponeringen är i hög grad stämningsskapande för sådana här motiv, med det här ljuset? Visst kan man göra justeringar efteråt , men det är ändå ute i skogen (idet här fallet) man lägger grunden.

Ännu en vänta-in-bild.

Han var gömd  bakom det stora trädet ganska länge innan skuggan dök upp. Ett tag undrade jag om han försvunnit, eller stannat, men jag hade ju sett honom innan han försvann.

Att vänta ut motiv och ljus är alltså en del av tekniken, men också ett  nöje i sig. Att vänta och samtidigt njuta av skogen kan inte vara fel.

Här ville jag ha lite kontrast i bilden, för att få vattnets silverglans att framstå, vilket krävde  underexponering av övriga delar av bilden, lite av en balansgrunka. Återigen fick jag vänta tills personerna kommit i vettiga  positioner.

När jag gjorde i ordning bilden efteråt var jag tveksam om hur  mycket nyanser ja g skulle locka fram i bakgrunden utan att bilden skulle förlora sitt sting och så här fick det  alltså bli.

Men när jag satt och skrev detta fick jag idén att beskära bilden i överkant

Bättre eller sämre? Jag är ändå osäker på om bilden håller måtten. En sådan där bild som jag envisas med, för att jag vill att den ska vara bra, fastän den inte riktigt är det.

Här är det väl inte så mycket att orda om. ljust staket till vänster, skugga till höger och figurerna lagom långt bort.

Och lite grus i förgrunden. Det  är de små detaljerna som gör det, eller...

Kanske ingen höjdarbild, kanske inte ens en bra  bild, men den blev som jag ville ha den, och det är gott nog. Det hör ju också till saken att jag gillar skuggor...

Men den kan ju också visa att "det är långan väg att vandra"

Eller är det ett fall för "Kill your darlings" Och vem ska i så fall döma?

Det var en solig lördag.  Medan jag var ute och gick tog parkeringsplatserna slut...

När jag hann blogga? Jag tittade inte på Melodifestivalen.

Olympus OM-D, Sigma 30 mm.

.

2014-03-09 07:14   Heléne Alklid

Fina bilder Jan-Olof och bild nummer tre blir min favvis idag!
Ha en skön Söndag!

Besvara

2014-03-09 08:40   Eva Moëll Elmquist

Hej Jan-Olof!
Tycker om att se dina bilder även om jag sällan tR
mig tid att kommentera. (Tar tid att fingertrycka
På mobilen. O dagarna är ändliga. Fotar inte så
Mycket. Skriver.
Angående din fråga om en bild med vatten o borttagen överdel. Bättre så.
Tycker jag. Eva

Besvara

2014-03-09 10:13   imse 59

Sköna bilder och intressant läsning.
Har också bilder på promenerande människor från min fototur i går. Men har inte hunnit kolla dom för jag tittade "faktiskt" på melodifestivalen :-)
Ing-Marie

Besvara

2014-03-09 12:34   Annelie Worgard

Som alltid kul att få följa med och du skriver så att man ibland kan få känslan av att det är man själv som väntar in alla personer att inta scenen på rätt sätt.
Fina bilder hela svepet igenom , den jag tycker bäst om idag är motljusbilden med vattnet som rinner och glittrar tillbaka. Den första oklippta varianten är det som tilltalar mig bäst idag.

Besvara

2014-03-09 13:44   Lena Holm

Du har en fin känsla för när det ska vara människor med i bilderna. Det gör stor skillnad. Den tredje bilden är en höjdare tycker jag, men det är alla fina.
Hälsningar Lena

Besvara