Inte oväntat, men så onödigt!

Blåst och snö.

.

När nu våren redan börjat visa sig.

Bilder från närmiljön får man väl säga. Mer än två meter hemifrån var jag nog inte.

Fortfarande lätt bedövad gav jag mig iväg längs okända stråk och det gav några bilder av en bro.

Jag hade just blivit av med det sista amalgamet i käften, och fått det ersatt av modernare materia och tänkte jag skulle lufta mig  lite innan jag uppsökte lämpliga kommunikationer.  Vägen verkade enkel att följa, skuggan var nästan som räls.

Ibland hittar jag konstiga utsnitt, men jag gillar de olika ytorna som bildas i  motivet.

Sedan spökar väl min faiblesse för skuggor också.

Jag var inte ensam som gick där.

.

Kul att leta efter motiv i betongens värld.

.

Titt ut på andra sidan.

Men någon trängselavgift tänker jag inte betala.

Trevlig helg!

.

Vidare med Johannes

En sådan här fristående fortsättning på föregående blogginlägg blir detta, fristående (förmodligen) i innehåll, men  kronologisk  för mig som var där. Kronologin är ju egentligen helt ointressant, men den har en tendens att smyga sig in i bloggandet, förmodligen för att den är enkel att hantera..

Johannes var det, Johannes kyrka på toppen av Brunkebergsåsen i Stockholm, en dag med skönt vårljus över staden.

Det var lunchdags och folk rörde sig i och njöt av ljuset.

Vi, som betraktare av bilden, kan i efterhand ana en del av stämningen.

Men vad händer om bilden återfår sin färg?

Åtminstone ändras mitt fokus när jag tittar på bilden, och därmed bildens innehåll. Signalfärgerna attraherar blicken och ger oss  en annan ingång i bilden.

Kanske är det därför jag visar båda varianterna. Jag hade svårt att bestämma mig för vilken av dem jag skulle välja, men så insåg jag detta att jag inte uppfattade dem som samma bild, utan som tvenne skilda.

Därför gör jag likalunda med nästa bild.

.

Sedan började jag gå igen, klättrade ner från höjden och hamnade i välkänd miljö som jag passerade ofta i mer än tio års tid. Plötsligt gick det inte att fotografera, det var bara rörigt och tråkigt. Jag insåg att bildsinnet måste få en paus efter upplevelserna på höjden, eller något sådant. Lite småtrött var jag nog också och tog upp reservbananen ur väskan.

Då fångades plötsligt min blick av Försäkringskassans förvrängda bild av verkligheten..

Allt är bara en luddig avbild, en spegling i ett fönster, så tro inte på vad ni ser.

Så var  kameran igång igen och såg en annan kyrka, på en annan av stadens höjder.

Engelbrekt. Vad har han i staden att göra, han var ju västmanlänning.

Själv fortsatte jag norrut genom Sibirien utan att t en bild. Sen dök en kyrka till upp.

Men den har en hel lund till sällskap, så den får nog en egen promenad en annan gång. När jag kom hem och studerade kartan insåg jag att Johannes varit med mig hela tiden. Johannes församling når ända hit upp.

Olympus OM-D+Sigma  30 mm, genomgående

Vem var Knut? Och Johannes? Han på skäret? En stadspromenad väcker associationer. Och bilder förstås.

Jag  passade på igår och tog en stadspromenad igår, när jag ändå hade ett ärende till densamma. Staden alltså, min barndomsstad, där jag är uppväxt, men som  ändå innehåller för mig svarta fläckar, ej utforskade. Den är så stor, och större har den blivit, och det är ju drygt 30 år sedan jag bodde där. Tiden går, men minnena består. Nej inte ens det, minnena falnar och faller in i ett grått töcken och en del kan man inte dra fram ur dunklet , ens med tång.

Knut, till exempel, vem var det? Har jag stött på honom förut?

Lite efterforskning gav resultat, han var mannen bakom Brunkebergstunneln och  Katarinahissen. Men han hann också med att vara direktör för Argentinska republikens ingenjörkår. Som ingenjör på den tiden hade han en militär utbildning, från Krigshögskolan på Marieberg, samma Marieberg som där dagens tidningsskrapor ligger.

Tänk vad man kan lära sig av en promenad. Undrar hur snabbt jag har glömt det igen. Men skylten kommer jag nog att komma ihåg längre, så undrar jag kan jag alltid gå tillbaks för att se vad han hette.

Skylten sitter alltså ovanför ingången till Brunkebergstunneln, denna bekväma genväg genom åsen. Men jag tog trapporna upp i stället.

Då hamnade jag hos Johannes i stället. Två Johannes syns på bilden. kyrkan och brandstationen. Två räddare i nöden, eller?

Ja, jag vet att kyrktornet är avklippt i toppen. Vi får skylla det på fotografen.

Det här är en  plats som jag undvek på den tiden jag var  stockholmare, antingen gick eller cyklade jag runt eller under höjden där kyrkan och brandstationen ligger. Åsen var mest ett kommunikationshinder. Det var alltså lite upptäckarkänsla när jag hamnade där  igår.

Men vem var Johannes? Lustigt nog var min första association enslingen på skäret, ett populärt radionöje på den tiden och där var det väl stig Järrel som gestaltade enslingen Johannes? Vad gäller kyrkan och därmed församling och stadsdel får vi väl söka en biblisk bakgrund. Döparen eller apostleln?

Vårsol. Och det var runt lunchtid.

Medljus, mot trappan.

Motljus, från trappan.

.

Sedan gjorde jag som i skogen, fotograferade rakt genom trädens grenverk, innan löven kommit på plats och skymmer sikten. Kan man kanske kalla det för ett uttryck.

En lugn oas var det i alla fall där uppe runt kyrkan.

.

Jag hade ett ärende till stan och på köpet blev det bilder i vårsolen

När jag var klar med mitt ärende  klev jag ut på gatan och skulle ta en bild av ljuset och skuggorna, men då klev ytterligare en man ut på gatan, så då blev det som det blev.

Alltså fick jag ta en bild till

Sedan gick jag till höger och då hamnade jag mitt i smeten och den begynnande lunchrusningen.

Om jag inte hade gjort bilden svartvit, hade den blivit oerhört rörig. Det räcker med det som är.

Men när jag gick närmare och begränsade utsnittet något, tyckte jag att  bilden tålde  mera färg.

Det här är ju något helt annat än att fotografera skogsstigar som försvinner bakom kröken. Det känns som att det snarast handlar om hur mycket man kan  trycka in i bilden, innan det totala kaoset bryter ut.

Men även här kanske det gäller att fånga de rörliga figurerna i rätt ögonblick., och att placera dem   på rätt plats i bilden, eller åtminstone tillräckligt bra. Mer tur än skicklighet?

Efter den här  snabba turen tvärs över torget hade jag fått nog  av röran och drog...

... vidare mot Sergelgatan, där jag på sätt och vis började  min fotografiska bana, som  en trettonåring som just vunnit  en kamera och tog sina första bilder här.

Här flydde jag ner i tunnelbanan, undan  det förvirrande vimlet som skymde alla motiv, vyer och bilder. Väl nere ipå perrongen  gick jag bara den framåt och brydde mig inte om något av de tvenne tåg som kom, ett  i vardera riktningen,  och gick åter upp i ljuset i stationens andra ände.

Där fanns en rulltrappa.

Där tog jag några bilder innan jag själv åkte upp.

.

.

När jag kom upp  i ljuset hade lusten att ta bilder kommit tillbaka och därmed även lusten  till promenad. Alltså blir det en fortsättning....

.