Platsen där det inte fanns några motiv , eller: "den deppige fotografen, en uppföljare".

Efter att i det  förra gnälliga  inlägget ha odugligförklarat mig som fotograf och utgjutit mig över motivens oduglighet återvänder jag i det här inlägget till samma plats, motiv och tillfälle.  Det som hände var nog att jag hade fotolust och även förväntningar på den plats jag stannade vid, förväntningar som byggde på tidigare besök. Jag hade dessutom bestämt mig för att köra med 9 mm brännvidd på min m4/3-kamera,  ekvivalent med 18 mm på fullformat. Rejäl vidvinkel alltså. Som en liten utmaning, kanske? Eller vansinnigt?

Får skylla mig själv alltså. Och börjar inlägget med en mer kvadratisk bild, enligt läsartips.

Jag var ju nere vid sjön, så då ska det väl vara en bryggbild också.

Något säger mig att det var både litehögvatten och icke-säsong.

Den dansande moroten?

Nej, det är faktiskt en runsten.

Jag gick över vägen och över åkrarna , upp mot skogskanten.

Något ser ut att gömma sig bakom buskarna.

Nämen, titta ett hus. Jag har en gång tagit reda på husets historia, men den har jag glömt bort.

Efter det var det bara att återvända till bilen.

Det var längesedan jag tog så många dåliga bilder...

Känslan fanns där redan  när jag stod där med kameran, tveksamheten inför ljus och motiv och kanske även för  inspirationen, att jag stannat där, för att jag brukar stanna där och inte för att det var fint ljus, just nu, idag, på eftermiddagen. För det var det inte, fint ljus alltså för mina bilder.

Kanske  insåg jag inte det förrän jag kommit hem, kanske borde jag inte ha tagit några bilder alls, och kanske borde jag inte blogga om  eländet. Drypande av ruelse skyllde jag på kamera, objektiv och Lightroom.

Men vad fasen...

Den där stenen har stått där sedan vikingatiden, i gränstrakterna mellan tre kommuner (som förstås inte fanns när stenen restes), så hur kan jag då inbilla mig att jag ska  kunna göra något fint på bråkdelen av en sekund, när den har haft hundratals år på sig att finslipa sin skönhet.

Jag hade bestämt mig för att köra ganska vidvinkligt idag, vilket säkert var ett dåligt val för mina motiv, men det var en av tankarna med det hela, att göra fel och se vad jag kunde göra av det. En liten utmaning alltså, se om rätt kunde bli fel.

Efter att ha misslyckats  med stenen , gav jag mig på träden. Förvårsfärgerna och risigheten var väl det jag såg i motivet.

Sedan gjorde jag en ljus variant.

Dvs. jag exponerade den ljust på plats, färgerna  förlorade den när jag kom hem.

Desperat som jag var av motivbristen, svepte jag iväg kameran.

Jag  gjorde också en snålexponerad variant.

Även den blev av med sina färger efteråt.

När jag nu tittar igenom blogginlägget, börjar jag undra om det kanske finns fler  användbara bilder.  Det blev ju inte sådana bilder som jag ville ta, men kanske blev de oväntade bilderna lika spännande. Varning utfärdas alltså för  en eventuell fortsättning.

Triss i vårtecken

I går.

När jag går

ser jag spår

av att det är vår,

ta fram Industaren jag får.

.

Tänkte  att kanske lill-ryssens  lite mjuka teckning kunde passa för vårtecken, bland betongblock och sten.

Närmade mig sedan objektivets närgräns, när jag försökte mig på "Sov du lilla vide ung".

Om den här sover än, vet jag inte, men jag tyckte de små "morrhåren" var fina. Om bakgrunden får man tycka vad man vill.

"En garde"

Tyckte det såg ut som ett möte mellan två fäktare.

Promenadfynd helt enkelt.

Ett industar, en favoritskrapa, en Janolof, lite vårväder och kanske en selfie.

Vad månde bliva av den kombinationen, ett gammalt objektiv, en något äldre fotograf och ett  betydligt yngre höghushotell, med roliga  fönster.

Mamma med barnvagn.

En ljusare variant.

.

En enhjulig cykel?

.

En svartvit fotograf.

Det är riktigt roligt att se vad det lilla enkla objektivet duger till, när förhållandena är de rätta.

Fortsättning följer, som det heter i följetongernas värld. På hemvägen spanade jag efter vårtecken för att undersöka hur  ett Industar ser på dem.

Skärpa, är inte det överreklamerat det

Jag har ju använt mitt gamla Industar-objektiv, lill-ryssen, några gånger på sistone, i skog, på fika och i snöoväder bland annat, för att jag gillar den lite mjuka teckningen som blir i bilderna.

Idag fick jag en idé: full glugg och närgränsen inställd på objektivet och så ut till närmaste buske.

Först riktade jag in mig på kvistar.

.

Sedan vred jag lite på kameran.

.

.

Och så siktade jag in mig på kontraster.

Nästan direkt ur kameran,  små justeringar av kontrast och ljus, förutom svartvittifieringen då.

.