Det var längesedan jag tog så många dåliga bilder...
Känslan fanns där redan när jag stod där med kameran, tveksamheten inför ljus och motiv och kanske även för inspirationen, att jag stannat där, för att jag brukar stanna där och inte för att det var fint ljus, just nu, idag, på eftermiddagen. För det var det inte, fint ljus alltså för mina bilder.
Kanske insåg jag inte det förrän jag kommit hem, kanske borde jag inte ha tagit några bilder alls, och kanske borde jag inte blogga om eländet. Drypande av ruelse skyllde jag på kamera, objektiv och Lightroom.
Men vad fasen...
Den där stenen har stått där sedan vikingatiden, i gränstrakterna mellan tre kommuner (som förstås inte fanns när stenen restes), så hur kan jag då inbilla mig att jag ska kunna göra något fint på bråkdelen av en sekund, när den har haft hundratals år på sig att finslipa sin skönhet.
Jag hade bestämt mig för att köra ganska vidvinkligt idag, vilket säkert var ett dåligt val för mina motiv, men det var en av tankarna med det hela, att göra fel och se vad jag kunde göra av det. En liten utmaning alltså, se om rätt kunde bli fel.
Efter att ha misslyckats med stenen , gav jag mig på träden. Förvårsfärgerna och risigheten var väl det jag såg i motivet.
Sedan gjorde jag en ljus variant.
Dvs. jag exponerade den ljust på plats, färgerna förlorade den när jag kom hem.
Desperat som jag var av motivbristen, svepte jag iväg kameran.
Jag gjorde också en snålexponerad variant.
Även den blev av med sina färger efteråt.
När jag nu tittar igenom blogginlägget, börjar jag undra om det kanske finns fler användbara bilder. Det blev ju inte sådana bilder som jag ville ta, men kanske blev de oväntade bilderna lika spännande. Varning utfärdas alltså för en eventuell fortsättning.
Förslag: om du gör en kvadratisk bild av valda delar (mitten, ta bort mycket nerifrån) av "svepbilden" så har du en utställningsbild. :-)
- hawk