Sista delen av vandringen blev en lek med skärpan.
.
Vi skildes åt i skogen, i förra inlägget och där hade jag fortfarande befunnit mig om jag inte vandrat vidare. Vandrat förresten, det tycker jag låter för ambitiöst för mitt planlösa irrande i skogen, styrt av ögonens nyfikna upptäckande av intressantheter och och fotografiska möjligheter. Vandring låter mer planerat, med själva vandrandet som mål, jag hade det mer som ett medel.
Lika oplanerat var det när jag mitt inne bland buskar och grenar funderade på åt vilket håll jag skulle kunna komma vidare, men i stället insåg att jag skulle ägna mig lite åt skärpedjupsfotografering. Kort sådant alltså.
Skärpedjupet som uttrycksmedel. Att låta bara en liten del av bilden vara skarp.
En gång i tiden kund skärpedjupet vara ett problem för fotografen. Det var svårt att få det att räcka till. Idag, med kameror som har små sensorer och korta brännvidder, kan man ibland uppleva det motsatta problemet, att det blir för skarpt på för många ställen. Utmaningen att få skärpa har ibland blivit en utmaning i att få oskärpa. I alla fall upplever jag det så.
Alltså gick jag in för kort skärpedjup en stund (utan att först springa till affären och köpa ett nytt objektiv...).
Försök att frilägga grenarna från oskärpan.
Tekniken begränsar ju motivtillgången lite, i alla fall innan marken blivit blivit torr. (Om man nu inte har galonbyxor på sig.)
Färg?
Eller svartvitt?
Här blev kvisten skarp, men inte det gröna utskottet. Slarvigt av fotografen?
Sedan kan man ju tycka vad man vill om bakgrunden.
.
Hur långt är det mellan vingspetsarna?
När man är ute och går så här blir det ju lätt mindre lyckade bilder, men då är det bara att slänga dem i en skräphög...
...och säga adjö till skogen.
Att leka med skärpeplanet kan vara skoj, men det kan också ge hemska resultat ;)