När gårdagskvällen blivit mörkare återvände jag

Jag återvände till motiven nere vid sjön, en timme eller en-och-en-halv senare än förra blogginlägget, när aftonljuset blivit så där blått som våra ögon inte ser, men kameran uppfattar. Eller är det bara blåstick? En sorts bild av  en upplevd verklighet är det i alla fall. Lite silhuettlikt, men inte fullständigt, där finns fortfarande små nyanser i det mörka.

På vägen ner mot stranden mötte jag en dam som pratade om potatisar, och speciellt när de var gröna. Lite märkligt när man möter en främmande människa på en lerig stig i skymningen.

Men det relativa mörkret gjorde det möjligt med lång exponeringstid, vilket inbjöd till att röra på kameran för att skapa nya bilder av verkligheten. Det är länge sedan jag höll på med sådant här, så händerna har glömt hur man ska göra, men det innebär bara att nya varianter uppstår.

Ett skakis-träd.

När man tar bilder på det här sättet har man väl definitivt tagit steget från att bara vara registrerande som fotograf, till att vara skapande? Den tiden råder nu då detta är enklare, eftersom mörker  och halvmörker råder längre del av dygnet. Kanske var det en brist på bildmässig inspiration som gjorde att jag började skaka på stranden, eller kanske var det tvärtom, att jag greps av inspiration. Det blev ju åtminstone en rolig stund.

Med darr på hand.

Gav mig på vassen också och lät bilden bli så in i vassen blå som den blev.

Utsikt över sjön.

För att få lite stabilitet i tillvaron bland allt skakande: en stilla brygga.

Här är det en underexponerad bild (med avsikt) där jag tagit fram  motivet ur råfilens mörker.

Oskakad bild...

...och samma  motiv med lång exponering och någon sorts rörelse med kameran.

Så olika det kan bli!

Allt är inte vackert, men det är åtminstone roligt.

Bilder är bäst dagsfärska, eller? Följ med mig ner till sjön.

Jag lider inte av något dagstidningskt eller nyhetsprogramskt färskhetsivrande, men ibland tycker jag det är trevligt att blogga när alla intryck och tankar är färska. Allt går i samma flöde av aktivitet  och inspiration. Andra gånger kan både jag och bilderna må bättre av att  de får ligga till sig.

Den här gången är alltså bilderna bara några timmar gamla.

Genom  vegetationen på strandängarna tittar den gamla kyrkan fram och månne är inte vikinga- och medeltid långt bort.

Men min blick gick ut mot vattnet och trädens kulisser.

Svartvitt och bara en antydan till stig i det mörka, tyckte jag blev fint.

Sedan gav jag mig på vassen.

Och edan drabbades jag av kort skärpedjupsnoja.

Till slut blev jag så in i  vassen oskärpt  i bakgrunden.

Här fick bryggan bli skarp och resten som det (avsiktligt) blev.

En slutbild där jag tagit bort de onödiga färgerna som bara störde intrycket.

När jag sedan vände ryggen mot vattnet  såg jag en viloplats på järnålderskullarna.

En timme senare, eller två, återvände jag hit och då var det mörkare, men inte  helt mörkt. Då blev det ännu mer spännande att fotografera.

För den som undrar: Olympus OM-D med Sigma 30 mm.

Ett torn och en tornselfie?

Jag råkade gå idag, en väg jag inte gått på ett bra tag och plötsligt reste sig där ett torn framför mig  i det svaga vintermotljuset, och som tur var hade jag en fotoapparat med mig.

Något mörkare exponerad i färg...

... eller något ljusare i svartvitt.

Om det är samma bild tvista de lärde om...

Jag lyfte blicken och kameran mot fåglarna...

... eller är det noter som inte satt sig ner i partituret ännu?

Jag var tvungen att ta mig genom tunneln för att komma närmare tornet...

... eller var det så att mitt ärende förde mig ditåt?

.

.

Och så en sorts selfie...

... det gäller ju att visa att man hänger med.

En måndag som inte är som en annan måndag fick mig ut att spana i morse (Eller var det förmiddag?)

En måndag som är som en söndag, röd i allmanackan alltså, lockade ut mig på spaning efter den helg som flytt, eftersom många tagit ut svängarna redan i går. Jag hörde de överblivna smällarna från  nyår bli förbrukade i går afton Det var pang både här och där och pang-pang också. Jag fann både folktomhet och efterlämnade rester.

Förstås hade jag kameran med.

Nästa bild är en misslyckad bild. Det satt en fågel i trädet och jag såg den genom gatlyktan men den finken hade inte tålamod att vänta tills jag tryckte på avtryckaren-

Nu blev det  en livlös bild.

I centrum var det ganska så tomt.

En enda sms-are.

Vem har sagt att verkligheten inte kan vara färglös?.

En färgbild där färgmättnaden är kraftigt förstärkt.

Kanske var det den färglösa färglösheten som fick mig att spana efter färg, sådan man ser på långt håll för att  den lyser av signalfärg.

De orkade inte fram till papperskorgen.

Inte den heller.

Men här var det inte falskt larm.

Äkta vara, den hör hemma  där.

.

Så hamnade jag vid Edsviken igen.

Också något som hamnat fel.

För att utplåna den sorgliga  synen i förra bilden tittade jag åt ett annat håll.

Spanade ner i  en vattenpöl.

.

Avslutar med en vattenpöl till.

.

Årets första

Ja, så hade jag tänkt, att detta skulle bli årets första blogginlägg på årets första dag med årets första bild, men så blev det inte. Jag tog den enda bilden, så långt kom jag, men sedan gjorde jag annat.

Nyårsdagsgrönt, utanför min bakdörr.

Idag, i gråvädret fick jag lite lust igen. Eller var det lite tvång och oro?

Söndagsgrått utanför min bakdörr. Så här vintertid när häcken är gles kan man ana de förbipasserande. Sommartid hörs bara röster som svävar förbi utanför den gröna väggen.

Vädret är bara fuktigt och mulet.

I morse, när jag läste tidningen, kom jag att tänka på att det är hundra år sedan 1914, när mörkret höll på att sänka sig över Europa. Det  verkar inte så ljust nu heller i världen.

Men jag håller mig till min egen värld.

Där spirar i alla fall lite grön hoppfullhet.

Hoppas att inte allt vacklar.

Det är knappt man anar vad som finns i fjärran.

Fotolusten har inte riktigt infunnit sig på ett tag. Får se när den dyker upp igen.

.