När gårdagskvällen blivit mörkare återvände jag
Jag återvände till motiven nere vid sjön, en timme eller en-och-en-halv senare än förra blogginlägget, när aftonljuset blivit så där blått som våra ögon inte ser, men kameran uppfattar. Eller är det bara blåstick? En sorts bild av en upplevd verklighet är det i alla fall. Lite silhuettlikt, men inte fullständigt, där finns fortfarande små nyanser i det mörka.
På vägen ner mot stranden mötte jag en dam som pratade om potatisar, och speciellt när de var gröna. Lite märkligt när man möter en främmande människa på en lerig stig i skymningen.
Men det relativa mörkret gjorde det möjligt med lång exponeringstid, vilket inbjöd till att röra på kameran för att skapa nya bilder av verkligheten. Det är länge sedan jag höll på med sådant här, så händerna har glömt hur man ska göra, men det innebär bara att nya varianter uppstår.
Ett skakis-träd.
När man tar bilder på det här sättet har man väl definitivt tagit steget från att bara vara registrerande som fotograf, till att vara skapande? Den tiden råder nu då detta är enklare, eftersom mörker och halvmörker råder längre del av dygnet. Kanske var det en brist på bildmässig inspiration som gjorde att jag började skaka på stranden, eller kanske var det tvärtom, att jag greps av inspiration. Det blev ju åtminstone en rolig stund.
Med darr på hand.
Gav mig på vassen också och lät bilden bli så in i vassen blå som den blev.
Utsikt över sjön.
För att få lite stabilitet i tillvaron bland allt skakande: en stilla brygga.
Här är det en underexponerad bild (med avsikt) där jag tagit fram motivet ur råfilens mörker.
Oskakad bild...
...och samma motiv med lång exponering och någon sorts rörelse med kameran.
Så olika det kan bli!
Allt är inte vackert, men det är åtminstone roligt.