Det blev en lång söndagspromenad. för den pågår än, i alla fall här i bloggen

Jag lämnade skogen av träd, stolpar och ledningar bakom mig.

.

Istället tittade jag framåt och fick ett nytt motiv att tampas med, den brådstörtande övergången till motorvägen. Jag tog hjälp av två små röda bär, så släppte jag inte skogen helt.

Ett upprepande av former fick jag till, men det var nog mer tur än skicklighet. En bil i hundra knyck, sedd från sidan, hamnar lite var den vill på bilden.

Jag gjorde också en variant där trafiken bara är antydd.

Och så klev jag några steg bakåt.

Och när jag bytte objektiv blev det så här.

Nu var bara frågan hur jag skulle ta mig över motorvägen?

Men som genom ett under visade det sig att det fanns en väg under motorvägen Ända tills jag såg den visste jag ju inte om jag skulle behöva vända och gå tillbaks för att komma hem.

.

Ska jag våga mig in i mörkret? Eller står jag fortfarande kvar där och darrar av köld och och mörkrets fasa?

Jag tror ni kan gissa.

Olympus OM-D, 45 mm och 14 mm

Skogens diffusa ljus tog över gårdagens promenad som verkar bli en följetong...

Det kalla motljuset och och dess pinande vind styrde mig in mot träden och den smala vägen genom skogen, stundtals knappt synlig om man  inte var stigfinnare. Men det som lockade mig  vidare var strimmorna och  de sista  fragmenten av dagens ljus.

Egentligen finns det inte så mycket att säga, så jag låter ordlösheten  ackompanjera bilderna.

.

.

.

.

.

.

Sedan väntade något helt annat.

.

Fortsatt gårdagspromenad som blev mest svartvit

Gårdagens spontant virriga promenad är ju i verkligheten avslutad, men här i bloggen är den knappt mer än påbörjad och första inlägget slutade i ett ganska risigt tillstånd, så vi tar avstamp i riset idag...

Jag  fann i stället ett motiv i fruset tillstånd, nu för all tid fruset i bilden.

Jag vet inte riktigt vad som gör den här bilden  så skön (för et tycker jag den är), men det är nog ljuset.

Den var så skön redan i färg, så jag vill inte undanhålla er den, trots att detta var tänkt som ett svartvitt inlägg.

Motljus och svartvitt.

Bilden blev inte perfekt, motljuset ställde till det för mycket, trots motljusskydd, men bilden handlar på något vis om den moderna stadens tentakler som i teknikens form sträcker ut sina tentakler över det utgamla landskapet .

Som bild blev det kanske bättre om jag undvek det värsta ljuset.

Om jag vände ryggen till ljuset  kunde jag i stället fånga fyra frusna figurer.

Frusna i tiden, men kanske också i den ilsket kalla blåsten, som plågade fotografens fingrar.

Forntiden och nutiden.

...men jag ska nog göra ett nytt försök i annat ljus. I färg var bilden hopplös.

Och där fryser vi promenadens fortsättning till nästa inlägg...

...för jag står ju inte kvar där och fryser.

Årets första decemberpromenad för min del gav en blandad kompott

Jag behövde en promenad, jag hade ju inte tagit någon ännu den här månaden, och jag glömde inte bort att komma ihåg att stoppa en kamera i fickan, så det blev bilder också. Sådana där blandade som det blir när jag inte har något annat syfte med fotograferingen än att gå. Och se hur det går.

Ljus och skuggor och hur de faller är något jag brukar fastna för ibland, och att de upprepar sig, gör inte saken sämre. Däremot är det risk för att fotografen upprepar sig, när han går samma vägar, fastnar för samma sorts motiv och tar i stort sett samma sorts bilder, men så länge han är nöjd med det, är jag också nöjd. Då får jag något att skriva om och   även bloggsjälen känner sig till freds.

En liten bagatell?

Vardagligare än så kan det inte bli,  eller hur.

Blänket i gatan och färgen på fönstret är ju ett tillfälle jag inte bara kan gå förbi när jag har en kamera runt halsen. Ett vardagligt  och vanligen tråkigt motiv får plötsligt liv.

Mamma, pappa, barn.

Ja, det är i den ordningen  de går, med den pådrivande pappan i mitten och den tonårige drasuten på sladden.  Men utan solreflexen på gatan hade det inte blivit någon bild.

En sorts selfie...

... kanske.

Jag tippar att det var så att huset och ljuset behövde en förgrund, och den enda jag hade med mig var gäckande skuggan.

En långrandig bild?

Men för att inte blogginlägget ska bli långrandigt slutar jag här, trots att här hade promenaden knappt börjat, och jag visste inte var jag skulle hamna, men nu vet jag, Ni får fortsätta vara nyfikna ett tag till.

.