Fortsatt gårdagspromenad som blev mest svartvit
Gårdagens spontant virriga promenad är ju i verkligheten avslutad, men här i bloggen är den knappt mer än påbörjad och första inlägget slutade i ett ganska risigt tillstånd, så vi tar avstamp i riset idag...
Jag fann i stället ett motiv i fruset tillstånd, nu för all tid fruset i bilden.
Jag vet inte riktigt vad som gör den här bilden så skön (för et tycker jag den är), men det är nog ljuset.
Den var så skön redan i färg, så jag vill inte undanhålla er den, trots att detta var tänkt som ett svartvitt inlägg.
Motljus och svartvitt.
Bilden blev inte perfekt, motljuset ställde till det för mycket, trots motljusskydd, men bilden handlar på något vis om den moderna stadens tentakler som i teknikens form sträcker ut sina tentakler över det utgamla landskapet .
Som bild blev det kanske bättre om jag undvek det värsta ljuset.
Om jag vände ryggen till ljuset kunde jag i stället fånga fyra frusna figurer.
Frusna i tiden, men kanske också i den ilsket kalla blåsten, som plågade fotografens fingrar.
Forntiden och nutiden.
...men jag ska nog göra ett nytt försök i annat ljus. I färg var bilden hopplös.
Och där fryser vi promenadens fortsättning till nästa inlägg...
...för jag står ju inte kvar där och fryser.
Hälsningar Lena