Vit Lucia i år, eller inte? Och en vit december.

Snön som föll på marken avlöstes av varmare luft och har gett oss gröna gräsmattor, i alla fall där jag är, så på det sättet blir det en grön Lucia där jag är. Men jag drabbas inte, mina barn är vuxna och har flyttat en bra bit bort, och jag jobbar inte längre, så det ingår inte längre i arbetsuppgifterna att äta pepparkakor.

Jag har heller inga färska snöbilder i min pipe-line, så jag tar en från en 43 år gammal  december, när vi skulle ut och tälta. Kanske inte precis på Lucia-dagen, men ungefär så dags.

Grabbarna på 4.e kompaniet skulle ut och cykla och vi från 1.a kompaniet fick öva att vara plutonsbefäl. Själv slapp jag cykla.Jag hade klämt in mig på ett av de två fordon vi hade, men mest fick jag hoppa av och på och hjälpa grabbarna när de körde kull, eller helt enkelt hasade ner i diket med cykel och utrustning.

Men först hade vi åkt tåg. Inte 1:a klass direkt. Inte ens 3:e. Godsfinka!

Det var både mörkt och kallt. Utom kaminen, den var glödhet.

.

.

Även i tälten  behövdes värme.

Men det var nog inte  Lucia, för grabbarna är fel klädda. Jag såg i tidningen, eller var det i något web-baserat nyhetsmedia,  att man i en del skolor infört en dress code för grabbarna, alla ska vara vita, inga tomtar är längre tillåtna.

Så kanske blir det en vit Lucia även utan snö.

Det var inte bara en måne igår, det var ett vackert skymningsljus också

När jag var på väg ner från åsen såg jag ljusen som  var tända i villorna där jag gick, men också den stora dekorationen i fjärran, där aftonljuset färgar fönstren.

En stund senare hade jag kommit ner till Edsvikens strand.

Plötsligt hörde jag ett brus i luften ovanför huvudet, och jag riktade kameran rakt upp.

En slumpmässig bildfångst.

Mörkare och mörkare blev det.

Aftonkylan kom krypande.

.

Fåglarna tog sina turer i vattnet.

.

En slutbild behövs också.

Sedan återstod bara den kalla promenaden hem i mörkret.

Jag snubblade på en måne i går

Ja, inte så att jag rent fysiskt snubblade, den är lite för långt borta för det, men motivmässigt.

Ett flygplan har just passerat.

Några sekunder senare var motivet försvunnet, kvar var bara den ensamma månen.

Men månen följde mig på min promenad

Fly me to the moon?

.

En extra gatlykta?

En stund senare.

Decemberskymning.

Vinterbestyr, vintervyer och vinterljus längs Edsviken (Fortfarande med metallklumpen på kameran).

Nu har den kommit, den där tiden när bilar syns stående nos mot nos, när en av dem tappat kraften i vinterkylan. Jag minns den tiden när man parkerade ovanför en backe, med nosen mot nedförslutet, eller bar in batteriet för natten, för att kunna starta på morgonen. Nu räcker det med en hjälpsam medmänniska och en startkabel för att komma igång. Då kunde man behöva ett antal medmänniskor för att rulla igång en tjurig bil, när det saknades backe och man fick rulla på platten.

Det var på den tiden när det fanns kameror som inte var automatiska och elektroniska och krävde film, mankemang och och en massa galenskaper. Och som en reminiscens från den tiden bar jag på en metallklump runt halsen, fastsatt på min tämligen moderna kamera (om nu kameror är moderna i mer än ett halvår numera).  När jag såg motivet, var redan lagom avstånd inställt på objektivet, så utan autofokus lyfte jag kameran och tryckte av.

Det var också resultatet av ett medmänskligt samarbete, mannen som kom gående på gångvägen bredvid mig, och som jag inte såg, såg vad jag gjorde och duckade. Jag kollade på displayen och kunde ropa ett "Tack, det gick bra" till honom.

Sedan gick jag ner till strandkanten och letade kristaller.

För den som inte läst mitt förra blogginlägg, som detta är en fristående fortsättning på, kan jag förklara ovanstående metallkumps-snack. Jag var helt enkelt lite retro och hade ett manuellt objektiv på kameran.  Den extra lilla långsamhet det skänker mig,  förstärker på ett sätt den behagliga lodande strövarkänslan i promenaden.

När jag betraktar  en vy som denna kan jag se den i sökaren utan några störande indikationer.

Utan dessa får jag lita helt på vad jag ser och vet. Ibland är det skönt så.

Men visst är det så att jag i många situationer tar hjälp av den moderna tekniken, med glasögon och åldrande syn behöver jag det i fotograferandet. Som kontrast kan de då vara befriande med det långsamma fotograferandet.

En dag som denna (gårdagen) är ljuset nästan svartvitt, känns det som, och det verkar som att kameran också ser det så.

Eller beror färgerna helt enkelt på åt vilket håll man ser, för kameran ljuger väl aldrig?

Att gå nere vid stranden gör att min kamera verkar ha svårt att undvika vassens strån. Det är en gammal åkomma, som tydligen är smittsam, eftersom den drabbat alla kameror jag har, åtminstone under min digitala tid, som sammanfaller med min tid på Fotosidan.

Som tur  är finns det även annat än vass i strandkanten.

Måste man ha en stenålderskamera för ett sådant här motiv? Det dög i alla fall med ett 60-talsobjektiv och det är väl stenålder numera, för en del. Kanske passar de bättre vid de järnåldersgravar jag passerade på hemvägen. Nej, jag tittade inte på dem, jag läste bara på skylten, hade längtan hem till varmt fika efter den något kylslagna promenaden.

Och det här tjatet om nya och gamla objektiv?

Egentligen borde jag väl någon gång ta mig samman och fotografera samma motiv (i pluralis) med både ett nytt och ett gammalt objektiv, men det känns mer som något för tekniknördarna, något mer strukturerat än mitt planlösa flanerande, men vem vet, kanske någon dag känner för det och råkar ha ett extra objektiv med...

.

ett försök till som övergick i njutning

Häromkvällen smög jag mig ut i mörkret med ett gammalt objektiv. I dag vågade jag mig ut i dagsljuset och kylan med den gamla klumpen. Fördelen med dagsljuset är att jag kan se vad jag gör, se siffror och streck på objektivet, utan att uppsöka en lampa. Å andra sidan var det kallare idag, så jag måste fumla till det med vantar. Metall kyler ju.

Jag behövde  inte gå så långt för att hitta första motivet. Det hade kommit lite snö och det var söndag så skolbarnen var lediga. Vad gör de då? Ja det syns förstås på bilderna, för jag tog förstås tillfället i akt att provplåta.

Jag började med att fokusera genom att titta genom sökaren, precis som på den gamla goda  tiden, och vrida på objektivets fokuseringsring tills det såg skarpt ut. Egentligen var det inte så svårt, det var ljust ute och motivet var ljust, så marginalerna var goda och skärpedjupet stort, och det var väl ungefär vad jag anat. Det var ett läge där jag lika gärna hade kunnat ställa in avståndet genom att använda objektivets avstånds- och skärpedjupsskalor.

Objektivet var samma som på min mörkertur,  ett gammalt manuellt Konica-objektiv, Hexanon 40 mm/1.8. Och eftersom det inte var bråttom här och gott om ljus var det var nästan lika enkelt att fotografera med som med mitt 45 mm Olympus-objektiv som är gjort för m4/3, medan Hexanonen förstås behöver en adapter. Behöver jag fokusera snabbt är ju  förstås Olympus-objektivet mestadels bättre.

Nu handlar det förstås inte bara om fokusering, utan även om hur bilderna ser ut, vilken karaktär de får med de olika objekiven, vilken känsla bilden ger. Lite mer subtila aspekter  alltså, och inte alltid så lätt att se, och  även en  fråga om tycke och smak.

På järnvägsbron. Här brukar man kunna se tågen genom de genomskinliga skydden, men idag var de igengrodda av snö.

Men titta noga så går det att ana två framlyktor på ett pendeltåg som stannat vid stationen.

Jag fortsatte kameravandringen och kände mig mer och mer nöjd med kamerans beteende ihop med det manuella objektivet. Med mina två tidigare  m4/3-kameror har det bara varit strul och krångel, med manuella objektiv, och också med vantar när det är kallt. OM-D:n ( den första modellen) är hjälpsam och motarbetar mig inte. Jag ser i sökaren vad jag behöver för att komponera och ställa skärpan. Det fungerar utmärkt med exponeringen, jag ställer in bländaren på objektivet och låter kameran välja tid. Med den lilla justeringsratten som sitter  så väl till gör jag de kompenseringar av tidenjag tycker behövs. Passar mitt arbetssätt precis, det jag lärde mig på en annan OM en gång i tiden.

En kurva på en väg har sin egen formskönhet

.

40 mm:s brännvidd gör ju objektivet till ett kort tele på m4/3 (som 80 mm på småbild/fullformat. Det tycker jag är utmärkt när jag har ögonen inställda  för små utsnitt av landskapet (som även kan vara förortslandskapet och inte bara det lantliga landskapet).

Sedan gick det utför för mig...

...och jag hamnade nere vid vattnet.

Men det är en annan historia... berättelsen fortsätter, eller ska jag kanske säga att njutningen av att fotografera fortsatte.

.