fotografering (och annat?) med ddarriga händer

ett försök till som övergick i njutning

Häromkvällen smög jag mig ut i mörkret med ett gammalt objektiv. I dag vågade jag mig ut i dagsljuset och kylan med den gamla klumpen. Fördelen med dagsljuset är att jag kan se vad jag gör, se siffror och streck på objektivet, utan att uppsöka en lampa. Å andra sidan var det kallare idag, så jag måste fumla till det med vantar. Metall kyler ju.

Jag behövde  inte gå så långt för att hitta första motivet. Det hade kommit lite snö och det var söndag så skolbarnen var lediga. Vad gör de då? Ja det syns förstås på bilderna, för jag tog förstås tillfället i akt att provplåta.

Jag började med att fokusera genom att titta genom sökaren, precis som på den gamla goda  tiden, och vrida på objektivets fokuseringsring tills det såg skarpt ut. Egentligen var det inte så svårt, det var ljust ute och motivet var ljust, så marginalerna var goda och skärpedjupet stort, och det var väl ungefär vad jag anat. Det var ett läge där jag lika gärna hade kunnat ställa in avståndet genom att använda objektivets avstånds- och skärpedjupsskalor.

Objektivet var samma som på min mörkertur,  ett gammalt manuellt Konica-objektiv, Hexanon 40 mm/1.8. Och eftersom det inte var bråttom här och gott om ljus var det var nästan lika enkelt att fotografera med som med mitt 45 mm Olympus-objektiv som är gjort för m4/3, medan Hexanonen förstås behöver en adapter. Behöver jag fokusera snabbt är ju  förstås Olympus-objektivet mestadels bättre.

Nu handlar det förstås inte bara om fokusering, utan även om hur bilderna ser ut, vilken karaktär de får med de olika objekiven, vilken känsla bilden ger. Lite mer subtila aspekter  alltså, och inte alltid så lätt att se, och  även en  fråga om tycke och smak.

På järnvägsbron. Här brukar man kunna se tågen genom de genomskinliga skydden, men idag var de igengrodda av snö.

Men titta noga så går det att ana två framlyktor på ett pendeltåg som stannat vid stationen.

Jag fortsatte kameravandringen och kände mig mer och mer nöjd med kamerans beteende ihop med det manuella objektivet. Med mina två tidigare  m4/3-kameror har det bara varit strul och krångel, med manuella objektiv, och också med vantar när det är kallt. OM-D:n ( den första modellen) är hjälpsam och motarbetar mig inte. Jag ser i sökaren vad jag behöver för att komponera och ställa skärpan. Det fungerar utmärkt med exponeringen, jag ställer in bländaren på objektivet och låter kameran välja tid. Med den lilla justeringsratten som sitter  så väl till gör jag de kompenseringar av tidenjag tycker behövs. Passar mitt arbetssätt precis, det jag lärde mig på en annan OM en gång i tiden.

En kurva på en väg har sin egen formskönhet

.

40 mm:s brännvidd gör ju objektivet till ett kort tele på m4/3 (som 80 mm på småbild/fullformat. Det tycker jag är utmärkt när jag har ögonen inställda  för små utsnitt av landskapet (som även kan vara förortslandskapet och inte bara det lantliga landskapet).

Sedan gick det utför för mig...

...och jag hamnade nere vid vattnet.

Men det är en annan historia... berättelsen fortsätter, eller ska jag kanske säga att njutningen av att fotografera fortsatte.

.

Inlagt 2013-12-08 20:02 | Läst 633 ggr. | Permalink


(visas ej)

Hur mycket är tolv minus två?
Skriv svaret med bokstäver