I dag försökte jag med att ha en idé, men det var visst ingen bra idé

Jag brukar ju  bara trava iväg med kameran och så får jag se vad som händer, så där lagom avslappat och  oplanerat. Ibland kammar jag noll och ibland finner jag fynd, ibland beräknade eller förväntade, men oftast lite obekanta, om än  obekanta inom det kändas gräns. Jag har knappt någon aning, med andra ord.

I dag fick jag en idé när jag klev av bussen. Häromdagen skrev jag i ett blogginlägg en fråga: "Hur många färger kan ett lönnlöv ha?"  Idag dök då den vansinniga idén upp att försöka svara på den frågan med min kamera likt en misslyckad forskningsresande.

Jag la mig ner på marken och riktade kameran upp mot löven, för att söka svaret, men det var ganska misslyckat. Det kom visst något i vägen.

Då flyttade jag mig till ett annat träd, men då kom annat ivägen.

Men nu då, när jag kommit upp ur undervegetationen?

Då var det visst fel sorts träd!

Inte mycket bättre blev det här...

Så jag gav upp och vandradee vidare i en lönn-lös allé.

Och när jag kom hit insåg jag definitivt att jag var  på fel spår.

Så jag gick på konsthallen istället

Det var nog en bättre idé.

Gårdagen innebar inte bara lönnfoto och fågelformationer utan störande ord, så här kommer lite till... ord också

Jag tog en lång promenad igår, i alla fall i antalet bilder räknat. Åtminstone kan det kännas så när jag sitter här efteråt och ska ta hand om dem, även om de säkert inte är så många jämfört med fotografer som håller fingret på av tryckaren hela tiden och trycker av långa serier. Jag tar alla bilder en och en, för det är så jag alltid gjort och det är då jag tycker fotograferandet är som bäst. Bäst för mig själv alltså.

Jag går där, tänker, drömmer, njuter, ser, ibland i ett nästan meditativt tillstånd, och plötsligt kanske jag interfolierar  en bild i det  hela.

En bild

Förmodligen ingen väsentlig bild, men mitt öga lockas ofta av uppstickande torn, som varande ett möjligt motiv. Ett sjukhus, höstfärger och lite "skräp" i förgrunden fick inrama det hela. Bilden bryter förmodligen mot alla kompositionsregler som finns, för sådana kan jag inga.

Ljuset passade egentligen bättre för att fotografera i en annan riktning, så då gjorde jag det, just för att fånga ljuset, där det egentligen inte fanns något lockande motiv, bara skyltens baksida och andra nödvändigheter.

Ibland, eller ibland ganska ofta, lockas jag av just det, att fotografera det ointressanta och föga lockande, bara för att undersöka om det verkligen är ointressant. Eller kan bli intressant.

Faktiskt en variant av föregående motiv.

Man kan se motiv på olika sätt. Är det inte det som är det roliga? Att bara avbilda rätt upp och ner, hur roligt är det, idag när man kan göra det med även den simplaste telefon. Så jag gör det jag tycker är roligt.

Det här är väl egentligen ett motiv för fullformatare eller en storformatare, om man ska kunna fånga alla detaljer i bilden, men jag ville ge en glimt av hur skönt det kan vara om man promenerar på rätt ställe.

...och ögonblicket efter det att jag tagit ovanstående bild, vände jag mig mot detta motiv.

Vad finns det för logik i det?  Tvära kast! Eller så är det så de  spontana impulserna fungerar...

För i ytterligare nästa ögonblick blev det en vassbild, om än inte en vass bild.

Det är ju tur att jag tar bilder som tillåter mig att leka med ord, så jag får  utlopp för en annan böjelse.

Vass, men färglös.

När jag kommit så långt var det dags att ta ännu en bild på kyrktornet.

...och ännu en.

För den som undrar hade jag en m4/3-kamera, med två objektiv med mig på färden, och jag växlade mellan dem några gånger, en 14-mm och en 45-mm, vilket förklarar en del tvära kast i komposition och perspektiv.

Så avslutar jag drapan med ytterligare två "vassa" bilder.

.

En slutbild, ska man inte ha det också? En sådan där, där som man kan skriva FIN, ENDE eller SLUT  i. Texten får ni tänka er, jag har placerat ett gäng symboliska fåglar där istället.

...och fortsättningen på promenaden är redan publicerad, i förra inlägget. Ingen ordning alls , men det handlar om inspiration.

.

En skön afton

.

.

.

.

-

.

.

Eftersom både jag och kameran återhämtat oss från Dagny vågade vi oss ut idag igen för att se vad vi skulle hitta

Vi var ju tvungna  att gå ut för att kolla läget på hösten, kameran och jag, inifrån kan man ju inte se allt, möjligen några soluppgångar från balkongen, och hur länge kan man leva på det? Alltså: ut för att stilla vår höst- och bildhunger. Kanske är vi bildmissbrukare...

Det var ju i alla fall inte lönnlöst att gå ut.

Dagens fråga: Hur många färger kan ett lönnlöv ha?

För det är ju färgen som är lönnlövets  främsta egenskap, eller hur?

Tittar fram...

Titta en bro...

Går över från lönn till betong...

... och ljus och pelare och rörelse och annat som behövs i en bild.

Plötsligt hörde jag mullret ovanför huvudet, och jag  hann ta ett par steg bakåt och lyfta på kameran.

Kameran hann också med. Uppsalatåget.

När mullret rullat förbi  fick det bli ett lugnare motiv.

Och mera färg!

Men det här trädet var nog änd färgstarkast.

Det är roligt att gå ut med kameran, man vet aldrig vad man hittar.

Morgnar och hur olika de kan vara

Det var den där morgonen  när jag skulle åka till Uppsala och fika, och när jag tittade ut genom fönstret såg det ut så här. Kanske ett banalt motiv, men väldigt vackert var det.

Dagen efter såg det  ut så här.

Och i morse såg det ut så här.

Det är trevligt med variation.