Ser mera dubbelt

Dubbelexponering alltså.

Trevlig helg på er. Kanske dubbelexponerar jag lite mera...

VILA

Det har varit lite mycket den senaste tiden. Då kan man sätta sig ner och vila.

Stanna och lyssna på det porlande vattnet.

Men det kan också vara skönt när man ser att man strax är hemma och får vila.

Det här var något nytt! För mig i alla fall. I praktiken. (Ett första test).

Förut har jag bangat för det, för det har varit för omständligt. Eller rättare sagt, jag har tyckt så. Nu var det ett blogginlägg av Bengt som fick fart på mig: Det där har ju min kamera också en funktion för!

Tack Bengt!

Första försöket. Bara för att  pröva kamerans inbyggda funktion. Jag visste direkt var jag skulle pröva, på buskarna utanför min bakdörr. Dubbelexponering alltså!

Jag har ju alltid haft kameror med spärr för dubbelexponering på den analoga filmtiden, eller som saknat sådan funktion, i den digitala eran. För all del kan man ju ta flera bilder och sedan lägga ihop dem som flera lager i datorn och den vägen få en "dubbelexponerad" bild, men nu talar jag om att göra det direkt i kameran på ett någorlunda bekvämt sätt.

Det här var bara  några hastiga provskott, men det väckte genast lusten att fortsätta att testa dubbelseendet och bildskaparglädjen med dubbla världar som blandas.

Svartvitt gick det också.

Nu känns plötsligt detta urbota tråkigt.

Eller har jag bara ryckts med av fascinationen  inför en funktion i kameran? Jag tycker nog att det här ligger ganska nära bilder som man tar genom att röra kameran under exponeringen.

Se upp! Det kommer nog mer sådant här. Varning utfärdas.

.

"När det blir för mycket", eller "när blir det för mycket?"

När det är så här mycket som det är så här års, och som är olika mycket olika år, men som jag inbillar mig är ganska så mycket i år, hur ska man då hantera det. Jag tänker vare sig på äppelskörden eller lingontillgången i skogarna, för dem har jag ingen aning om, utan på höstfärgerna.

Om man tycker det är för mycket, ska man då förstärka för att betona hur intensivt det, eller ska man hålla färgerna tillbaka för att det inte ska bli överdrivet, krystat eller konstigt. Om man tycker det är intensivt och mycket, och en lika intensiv upplevelse, kanske man skall betona det för att beskriva känslan.

Överdrivna färger eller förstärkt känsla? Knappast kyligt registrerat sakförhållande.

Men färgen som uttrycksmedel är ju  inget nytt, det har i olika perioder använts inom konsten, beroende på rådande trender och  -ismer och tillgången på färg. Så här krämar jag på så mycket jag vill för att förmedla min känsla när jag gick där. Vad sedan svaret blir på frågan " såg det verkligen ut sådär" är en helt annan sak.

Man man kan ju också befria bilderna från den bedrägliga och förföriska   färgen, för att bättre beskriva verkligheten eller förmedla andra intryck och observationer, de man inte ser när färgen dominerar.

Färglöst och tråkigt?

Eller får bilden oss att se andra saker, när färgen är bortskalad och former och mönster kanske tar över. Ett stillsammare sätt att betrakta världen, utan effektsökeri.

.

Slutar  med en bild i två versioner, s/v först och sedan i färg.

Förutom träden och gångvägen var det människorna långt därborta jag såg när jag tog bilden. Utan dem är det inte säkert att jag tryckt på avtryckaren och tagit bilden. Eller snarare: jag väntade in dem innan jag tog bilden. Gillar sådana där detaljer lite då och då i mitt fotograferande, men ser sedan betraktaren det? Ja, nu förstås när jag påpekat det, men annars.

Färgversionen (men det syns väl?)

SLUT

Tavlor på en utställning

Efter misslyckandet med att ha en idé (se föregående inlägg) övergick jag till mitt vanliga idélösa fotograferande, som bygger mer på ögonblickets ingivelse och stundens  närvaro.

Träden och husen I

Träden och husen II

Framme vid konsthallen.

Tavlor på en utställning...

Mannen på bilden ingår inte i utställningen utan han förbereder sig för nästa utställning, Höstsalongen.

Själv lyssnar jag på Tavlor på en utställning (Youtube) medan jag skriver. Den mest kända versionen är väl Ravels orkestrering av stycket, men jag gillar  Mussorgskys originalversion för piano bättre (den på länken). Emerson Lake and Palmers version är inte så dum den heller. Jag har nog alla tre som vinylskivor som jag aldrig lyssnar på.

Tavlorna finns några dagar till på Edsvik konsthall, sedan är det dags för höstsalong.

Själv fortsatte jag med mina fotografiska tavlor. Den här tog jag med tanke på de som på senaste Dagnys klagade på att jag inte fotograferade några torn längre. Titta noga till vänster i bilden. Ett känt hotell, Victoria Tower!

Det gick bättre att bara fotografera det jag såg, än att ha en idé.

.