små, små bilder kan bli stora när man kommer hem (lite kompakt vardagsfoto).
Jag började i ett hörn.
Jag hade ätit lunchbuffe på lokala kinakrogen och hade påpassligt nog en en kompakt kamera i fickan och tog upp den när jag kom till hörnet. Jag har inte använt den på ett bra tag och tänkte att det kunde vara dags igen. Det blir ju lite annorlunda att fotografera med en kamera utan sökare, och kanske blir det då lite andra vinklar och kompositioner. Jag tänkte inte på det i förväg, men när jag väl började fotografera, märkte jag att jag fick titta på annat sätt, kanske både se, titta och tänka lite annorlunda, kanske mer bilder än kompositioner, eller hur jag ska uttrycka det.
Det var bara första bilden som blev i färg, sedan blev det svartvitt för hela slanten.
Men det var förstås inte förrän jag kom hem som bilderna blev till färg eller svartvit, i kameran var de ju bara RAW-filer, som kunde bli både det ena och det andra när de hamnade i datorn. Hur påverkade de då mitt bildseende, när jag inte visste vad det skulle bli i slutänden? Egentligen inte så mycket, eftersom friheten finns där att tänka fritt, både färglöst och färgstarkt och hela skalan däremellan. Det var egentligen svårare på film-tiden, vilken kamera ska jag välja, den med svartvit film i, eller kanske den med diafilm i?
Det, tycker jag, lämnar större frihet för "skapandet", jag kan tänka både färg och färglöst när jag fotar, eller inte bry mig alls och bry mig om bilden och upplevelsen i stället.
Det där med avsaknaden av sökare, märks kanske mer på bilderna än detta med färg, s/v, raw eller jpg, eller allt på en gång. Jag håller ju inte kameran i ögonhöjd utan kanske snarare i maghöjd (är det det som kallas magkänsla kanske...). Jag utnyttjar den vridbara diplayen flitigt, så ibland blir det nog mer som att plåta med en tvåögd spegelreflex-kamera, kompositionsmässigt.
.
Eller är det kanske frihet det ger, jag kan göra både si och så, eller helt annorlunda, allt på en gång. Jag kan ju också stoppa ner kameran i jackfickan om det skulle passa bäst...
Det saknas förstås precision, inga exakta kompositioner i en sökare, utan mer på en höft.
Taget på en höft? Kanske från höften?
Men missar man och det blir lite snett och vint kanske det är det som är charmen eller uttrycket i bilden, eller så går det att räta upp litet efteråt. Är det den exakta avbildningen man vill ha, ska man förstås välja en annan metod och kamera.
Jag kan ju inte förneka att det var roligt att gå där, så fotoglädjen kan bli lika hög som med en mer kompetent kamera.
När ljusen börjar tändas...
Håller med om att det kan vara väl så inspirerande att fota med en mindre/enklare kamera jämfört med monstret;)
/Stephan