Vi lämnade det vackra bakom oss för att betvinga bergen men fann en pärla på vägen.

Vi lämnade alltså det vackra i förra inlägget för att ge oss i kast med  bergen på väg från Bergen.

Att vi lämnade det vackra bakom oss innebar inte att det var ovackert där vi körde, bara att vi kom till annat vackert än förut, plus en del tråkiga, steniga och betongiga sträckor, där vägarna var nydragna och nysprängda. Plus förstås alla tunnlar, bekvämt men tråkigt och ibland jobbigt om man möter långa rader av långtradare i tunneln. De gillar ju att bländas.

Vi hade just passerat en milslång tunnel, och för att få en paus, innan vi gav oss i kast med världens längsta biltunnel,  svängde vi på måfå ner en väg till vänster för att ta en paus. Efter att ha stångat oss igenom getflockarna som ägde vägen, fann vi att det var ett lyckokast.  Vi kom till en liten pärla.

Vi stannade där en stund. En sådan där bygd, som för några decennier sedan saknade bilväg och var hänvisad till båtar och färja  för kontakten med omvärlden. Nu var det gott om bilar.

Vi tittade oss omkring...

... och såg att bygda  (by kan jag inte skriva, det är ju i Norge) var vacker och låg vackert.

Undredal  Stavkyrka, minst i Norge.

.

Nere vid fjorden kunde vi fika och stärka oss inför nästa etapp.

Nä men hej  pappa, tog du en bild.

Med en lokalproducerad getost i packningen kunde vi sedan fortsätta färden.

När det är så vackert att man inte borde fotografera utan bara njuta, för det blir ändå inte som det var

Ja, jag är kvar i Norge och så är min dotter och det är morgon och vi har sovit på en vacker plats och egentligen borde vi njuta, men vi måste åka vidare, för det finns tider i framtiden  att passa för henne.

Jag har tagit bilder, både om aftonen och nu på morgonen, fast jag vet att de inte kan återge mer än en liten stymmelse av det som är. Dessutom har jag ju inför den här resan försökt vaccinera mig mot onödigt fotograferande genom att bara ta en minimal fotoutrustning med: Olympus Ep-1 med 17mm/2.8, alltså en fast vidvinkel.   Begränsningens sköna konst, ren bekvämlighet eller bara en fix idé? Eller kanske en kombination.

Vilket det är bryr jag mig inte om när jag står här, då ser jag, njuter och tar några bilder, beklagar kanske lite att vi måste vidare, men är också nyfiken på fortsättningen.

Därifrån kom vi och långtradarna fortsätter att  morra fram sent på kvällen.

Från vår stuga ser vi  när skymningen  nalkas.

.

Nu på morgonen är det lika vackert igen.

Kanske ska jag bara njuta och inte  larva mig med kameran ...

... men faktum är att jag njuter mer än jag fotograferar. Kanske tar jag fram kameran när skönheten och njutningen blir för stor, så jag måste begränsa mig. Jag vill ju inte lämna platsen med bara bilder och inga minnen. De sanna minnena är  de jag har inom mig, inte de som finns i en bild (även om bilden på ett sätt kan vara sannare).

Och det jag njuter mest av kan kameran inte fånga.

Ett par bilder fick bli svartvita när jag kom hem

Kanske tyckte jag att färgbildens begränsningar gjorde att det jag såg inte riktigt gick fram i bilden.

Vi packar klart, borstar tänderna, lämnar tillbaka nyckeln och rullar vidare...

...och lura er inte nu av att jag bitvis använder historisk presens. Jag är redan hemma när jag skriver och det här skedde förra veckan

På väg igen -- mot det onödigt vackra

Kanske är det nu själva berättelsen börjar, färden genom landskapet, kanske de två tidigare inläggen bara var preludier, uppvärmning eller något sådant. Nu gällde det för bilen att komma till Sverige, för mig att komma hem och för dottern att hinna i tid till ett bröllop och då helst redan till minglet dagen innan.

Ja, just det, vi skulle ha trevligt på vägen också. Alltså åkte vi iväg.

Men vi åkte inte här, gjorde bara ett behovsuppehåll.

Men här åkte vi, längs ett spår som inte ledde någon vart. Men det gjorde inget, för vi skulle ditåt.

Vi behövde inga spår, och våra spår är nog spårlöst borta.

Den hemlighetsfulla fotografen...

... och en röd Saab på hemväg.

Kanske fotograferade hon (min dotter alltså, inte Saaben) något sådant här.

I kiosken såldes många paraplyer...

... och här, några mil senare,  var det onödigt vackert så vi stannade innan vi hunnit bli onödigt trötta.

Kanske sov vi också onödigt bra, men det var inte onödigt, för vi var trötta och vi visste att vi hade mer fjäll, berg och tunnlar framför oss. Och inte att förglömma: milslånga vägarbeten

Men vi var på väg igen, eller ska vi säga "On the R0ad again..." , med hjälp av Willie Nelson?

.

Jag var ute och provbromsade inför hemfärden och hittade på köpet vägen jag missade i höstas.

Jag ville fotografera bron  när jag var där i höstas och såg en kulle som skulle  kunna vara lämplig utsikts- och fotopunkt, men kunde inte hitta vägen dit bland alla klöverbladssvängar vid broändan, men nu såg jag av en händelse, när jag kört fel, var man skulle åka. Misstag lönar sig ibland.

Klöverbladssvängarna och misstaget förde mig till den här positionen, som inte var fy skam. Det är nog vare sig den längsta, största, vackraste eller mest imponerande bron i Norge, men den ligger nära dotterns boning och var därför den bekvämaste för mig, en lagom utflykt för mig och bilen, för att testa den inför hemfärden till Sverige.

.

.Jag hittade inte bara fotovinklar för bron, utan även andra lämningar. Krigsminnen.

Nu kommer färgbilderna

Jag hade valt att resa med lätt  packning på flyget till Bergen, så jag hade bara  min Olympus Ep-1 + 17 mm/2.8 med på färden, men inte bara för vikten utan även för nöjet i en enkel utrustning.

.

.

Och när dottern kommit hem rullade vi så småningom  iväg

För en svensk att köra en svensk bil i Norge är inga problem, så länge man inte är mantalsskriven där (eller vad det heter på norska). När man väl är fastboende måste man betala norsk accis, och den är skyhög i förhållande till bilens värde, så det är bara att glömma.  Alltså kunde dottern inte längre använda den gamla Saaben  och den har stått där och  vilat sig i den härligt salta atlantluften. Lyckligtvis stod fortfarande jag som ägare, annars hade det skitit sig totalt, men nu kunde vi köra hem bilen tillsammans, för om jag är i Norge med min bil, får hon hjälpa mig att köra, eftersom jag bor i Sverige.  Juridiska irrgångar och spetsfundigheter?

Alltså blev det en road trip för oss, om det nu kan kallas road trip på norska fjällvägar.

.

Kort om kort, sådana man tar och sådant som inte fungerar, kanske en trevande början på en Norge-historia

Jag flög min väg och landade i ett inte allt för främmande land, och då behövde jag främmande pengar så jag tog fram mitt kort och stoppade in  i penga-automaten på flygplatsen, den som var så givmild och spottade ut  främmande sedlar åt mig, sist jag var här.  Inget hände, "den vääägrrarrr", som Gernandt skulle ha sagt.

Kort sagt, den ville inte ta emot mitt kort. Lite villrådig gick jag vidare och hoppades på att flybussen (jo, det är rätt stavat) skulle ha en snällare kortläsare. Det hade den, så jag fick komma in till staden, och väl inne i staden prövade jag på nytt att få lite pengar. Tji fick jag, igen. På en bank fick jag förklaringen. Bankautomaterna använder remsan på kortet och kortterminalerna i affärer och bussar använder chippet och remsan använder jag aldrig hemma så att den var kaputt hade jag ingen aning om.

Lite äventyr blev det alltså även denna gång, ett kort kortäventyr. Men precis som bankautomaterna  tog jag  inga kort denna dag. Jag fikade i Åsane, läste medeltida bok och väntade på dottern.

Hon kom och vi åkte hem (till henne). Kanske spelade vi kort på kvällen. Helt kort i så fall.

Korten (bilderna) tog jag nästa dag, när jag inte var ute och provbromsade. Allt handlade ju om en gammal bil som befann sig i fel land  (och att dotterns semester skulle börja om några timmar).

Här tog jag många kort på en gång ;)

Ute hängde regnet i luften. Konstigt vore väl annars. Jag hade ju hamnat i Bergen.

Alltså, kort sagt, kan detta vara början på något...

... och jag lovar att nästa inlägg inte kommer att innehålla så många kort (ordet alltså).