Vi lämnade det vackra bakom oss för att betvinga bergen men fann en pärla på vägen.
Vi lämnade alltså det vackra i förra inlägget för att ge oss i kast med bergen på väg från Bergen.
Att vi lämnade det vackra bakom oss innebar inte att det var ovackert där vi körde, bara att vi kom till annat vackert än förut, plus en del tråkiga, steniga och betongiga sträckor, där vägarna var nydragna och nysprängda. Plus förstås alla tunnlar, bekvämt men tråkigt och ibland jobbigt om man möter långa rader av långtradare i tunneln. De gillar ju att bländas.
Vi hade just passerat en milslång tunnel, och för att få en paus, innan vi gav oss i kast med världens längsta biltunnel, svängde vi på måfå ner en väg till vänster för att ta en paus. Efter att ha stångat oss igenom getflockarna som ägde vägen, fann vi att det var ett lyckokast. Vi kom till en liten pärla.
Vi stannade där en stund. En sådan där bygd, som för några decennier sedan saknade bilväg och var hänvisad till båtar och färja för kontakten med omvärlden. Nu var det gott om bilar.
Vi tittade oss omkring...
... och såg att bygda (by kan jag inte skriva, det är ju i Norge) var vacker och låg vackert.
Undredal Stavkyrka, minst i Norge.
.
Nere vid fjorden kunde vi fika och stärka oss inför nästa etapp.
Nä men hej pappa, tog du en bild.
Med en lokalproducerad getost i packningen kunde vi sedan fortsätta färden.