När den gamla rällsbussen ska åka, ska man då ta bilder i färg eller svartvitt

Vi hamnade i en småländsk småort, sonen och jag, en ort så liten att den ej ens var stad, bara f.d. municipalsamhälle, men små tåg på små spår fanns det, i alla fall just då ett litet som just skulle gå.

Dags för avgång. En svartvit dokumentation.

Kaffet var gratis och glassen var god och solen sken, så vi satt där och njöt och pratade om väsentligheter, som hur en semafor fungerade och långfärdsbussar på Sumatra.  Var det kanske också där vi pratade om Erik av Pommern och Albrekt av Mecklenburg och automatiserade odlingslådor? Hade trevligt, kort sagt.

Spår, brandbil, stationshus och kyrka . Ett vykort i färg.

När glassen sedan länge tagit slut rullade vi vidare på krokiga småvägar genom smålandsskogarna, lyssnande på "kåldolmar och kalsipper"...

Just hemkommen och småtrött av racet blir det tre enkla vyer från en svensk småstad

Jag var och hälsade på i en svensk småstad, men jag var inte där för att fotografera, utan för att träffa min son, så det är ingen stor bildskörd jag har. Hur tacklar man en anonym liten  stad i all hast, när man egentligen gör något annat?  Tja, jag vet inte, men så här blev det.

Restaurangkulturen.

Bilkulturen.

Kyrkokulturen, eftersom det var en sådan stad.

Kyrkan syns inte särskilt tydligt, men det beror på att alla tre bilderna är tagna från samma plats.

Det tröttande racet var förstås E4-an mot Stockholm idag. Det var en massa cyklister på väg hem antar jag.

.

Test för att testa länkning till album med nya stora bildformatet

Så det blir inget speciellt här, bara en redan bloggad bild...

... och en ej ännu visad bild.

Men det blir ett hiskeligt  klickande fram och tillbaks, så för  mer än enstaka bloggbilder är det lite klumpigt

Det var allt för idag.

Vardagliga banaliteter i min raka bildstil där färgen övergick till svartvitt

Nu när jag tagit paus i scannandet ändras fokus och  återkommer  fotoglädjen, och jag ser de små triviala banaliteteterna igen, som till exempel min brevlåda när det just regnat häromdagen.

Fångad bara så där rakt upp och ner, med min Olympus Ep-1:a + 17 mm, som kommer till heders då och då, trots sina begränsningar,  för att den är så trevlig.

Rak bildstil var det någon som skrev i en kommentar  i min blogg nyligen. Kompletta bilder, som innehåller mycket, var det någon som kommenterade  för längre sedan, här på fotosidan.  Det är alltid roligt att få sådana kommentarer, men själv uppfattar jag inte att jag har vare sig stil eller något annat, jag fotar bara vad jag ser, och ser jag inget blir det dåliga  eller inga bilder. Likaså om det blir tråkigt.

Runt hörnet från hemmet står en liten stol kvar efter bortglömd lek.

Den blev först i färg och var ju en hyfsat vacker och fin bild så...

... men när jag satt där i Lightroom blev bilden svartvit, inspirerad kanske av allt mitt svartvita scannande av gamla bilder...

... och kanske ger den då ett annat intryck, mer likt det mina ögon såg, en ensam liten stol.

Så då fortsatte jag tvätta bort färgen, som om regnet spolat bort all färg och renat världen.

Jag tog också en liten bild av de överdrivet färgglada plastleksakerna i sandlådan.

Gungbrädan var också ett färgmonster som lurade mig att ta en bild.

Rött och gult och knallrosa, det såg förskräckligt amerikanskt ut mot buskarnas naturliga grönska. Visserligen var det färgexplosionen jag plåtade men bilden blev något annat, bättre.

Och den här bilden var nog den som vann mest på att bli svartvit.

I färg syntes inte motivet för allt grönt.

Gult i nutid som motvikt till svartvit dåtid. Kanske inte sidbyte, men tidbyte?

Jag har för tillfället lagt bokmärke i mitt inscannande av gamla lumparbilder och återkommer när jag blivit mer i fas med tiden och återvänder, om inte till nutiden, åtminstone till nytagna bilder, närmare bestämt till i går när jag var ute och luftade min lekamen i omgivningarna.

Plötsligt såg jag allt i gult och bestämde mig snabbt för att försöka göra något av det. Det gäller  att passa på när naturens ymnighetshorn har öppnat sig, det kanske inte varar så länge. Maskrosorna var  redan överblommade och avblåsta, medan andra gula skönheter tagit över.

Trots skönheternas skönhet är det inte en plats där man slår sig ner och njuter av skönheten, en brusande, bullrande  ögla som det är, omgiven av betong för bussar, bilar och buskörning, men spar man bilden man ser och tar bort bruset, blir kanske upplevelsen en annan. Grått och gult kan göra sig bra ihop.

För säkerhets skull  hade jag stoppat på mig en liten kamera, jag var ju egentligen inte ute efter att fotografera, bara på att röra mig, så det var bara att plocka fram  den, när den oväntade fotolusten föll på mig.

Först blev det några bilder av det gula vackra, med verklighetens småttiga detaljer  lätt diffust i bakgrunden, trafikljus, bilar och annat som bara kan anas. Utan dem och betongen är bilden inte komplett.

Sedan gick jag mer i clinch med själva växten och då kanske det blev mer av skapande än bara skildrande, och ett skapande och skildrande som sker i fotoögonblicket, med minimal bearbetning efteråt ( inte för att "det ska vara så", utan för att jag gillar det bäst så). Det roliga med nutidsbilderna är när man är ute och fotograferar, efterarbetet är ett nödvändigt ont. 

Med mina gamla "historiska" bilder är det tvärtom, då är efterarbetet det roliga, att se vad man kan återskapa och skapa ur resterna i bilden och  minnets labyrinter

En nytagen bild av en växt.

En annan nytagen bild av samma växt, men med en kreativ rörelse tillagd i fotoögonblicket. I övrigt minimalt bearbetad efteråt. För att jag gillar det bäst så, som jag just skrev.

När jag ändå var inne på att inte hålla kameran stilla i fotoögonblicket återvände jag till ett gammalt favoritbeteende Ett billigt sätt att åka karusell, kanske?

Det kanske har varit nyttigt att ha rotat runt lite i dåtiden ett tag, kanske har det fått fotolusten att komma tillbaka. Eller så var det ett tillfälligt återfall. Nödvändigheten av att fotografera som en balans och motvikt till att arbeta finns ju inte nu längre, när jag inte arbetar.

Vi får se.