Uppe på kullen som är en tipp som är toppen

Jag fortsatte gårdagens eftersök av gamla miljöer, genom att trava upp på Johannelundstippen, som fortfarande var en tipp när vi genom köksfönstret kunde se lastbilarna som rullade upp på toppen. Nu gick jag upp för nyfikenhetens och utsiktens skull och såg att det byggs.

Det mesta av husen därnere till vänster fanns inte.

Men visst har det blivit trevligare och finare här uppe, om man nu inte gillar sprängsten och fyllnadsmassor. 

När jag kommit så här långt tyckte jag att jag kände igen träden från Fotosidan, var det inte de som Margareta fotograferade för några år sedan.

.

Tur att det fanns vägvisning...

.

Jag kunde inte låta bli att fota träd jag heller, även om jag bara hade vidvinkel med mig och det blev mest för dokumentationens skull (om det nu inte bara var för skojs skull).

Kista Science Tower och Victoria Tower blir rätt små på 6-7 km håll.

.

Det är rätt fint däruppe. Kanske återvänder jag en dag, när jag inte har något annat för mig. I går gick jag vidare för att se om jag kände igen mig i Vällingby centrum.

På återseende, bokstavligt talat.

Idag var jag åter, inte i form av inskannade  gamla bilder, utan i verkligheten. Vägen dit blev krokig, men så ska väl upptäcktsfärder vara, annars är det inget skoj om man bara följer en rät linje. SL fick sköta transporterna, det är praktiskt med ett kort, och tidsramar hade inga. Jag passerade in på mitt gamla jobb, som jag inte längre har, men fortfarande finns och placerade min namnteckning på ett papper som behövde det, vilket resulterade i en kopp latte och en diskussion om sydamerikansk litteratur.

Sedan fick SL ta hand om mig igen. Tunnelbana, tunnelbana och tunnelbana, allt i ett svep om man undantar ett uppehåll i solen i Åkeshov.  sedan klev jag av i Johannelund, där jag började närma mig mitt mål, den gamla paraplyfabriken, som jag bloggat om tidigare.

Jag sneddade över ett område där man inte kunde gå förr i tiden om man inte var behörig, inhägnat och bevakat som det var. Nu hade det blivit i högsta grad tillgängligt

Med mig hade jag en kombination som det var länge sedan jag använde, min PEN med optisk sökare och 17 mm-objektivet, nästan som en gammal hederlig 35:a. Det var inte så dumt i solskenet och visst var det roligt med omväxling i tekniken.

Paraplyfabriken, eller i alla fall den f.d.

Det står två tvillinghus där, nästan exakt lika. Jag var ganska säker, men hade lite tvivel om jag verkligen valt rätt.

Men när jag såg tolvan blev jag säker, adressen dök upp i huvudet, Sorterargatan 12. Tänk vilka små impulser som behövs ibland för att det ska falla på plats.

Jag blev också varse att det inte längre heter Johannelunds industriområde utan Vinsta företagsområde.

Jag fortsatte att söka i området efter det bygge som jag fotograferade.

Det skulle kunna vara det här huset men jag är inte helt säker. Det har ju byggts så mycket här.

.

Det här till exempel. Det fanns garanterat inte här. Huset alltså, trädet kan nog vara tillräckligt gammalt. Annars stod här en avbruten flaggstång och en gammal pump, de sista resterna av Johannelunds gård. Jag vet att jag har fotograferat både pump och stång, men de bilderna har inte dykt upp.

Sedan vandrade jag vidare på mark som inte ens fanns på min tid. De höll på att  köra dit den. Vi kunde se flödet av lastbilar med schaktmassor från vårt köksfönster.

Det lär bli en fortsättning...

.

Parkerade i Regna, men det gjorde det inte alls (fortsättning), så det var bara bra att det var hål i tältet

I förra blogginlägget lämnade jag paddlarna (eller ska jag skriva kanotisterna , så blir det inte lika illa)  i en fors. Den fick tydligen klartecken för här är de på väg.

.

Kanotstängsel...

... eller: vart tog ån vägen?

Kunde inte bestämma mig för svartvitt eller färg och gjorde livet lättare för mig genom att lägga upp båda två. Eller ska jag säga bägge, fast det är samma bild.

Rast i vårsolen. Det verkar som att vi hittat en tidning.

Undrar var vi hittade den...

... kan det vara när vi gick och handlade...

Kanske på väg till affären i Igelfors?

Det är lite som arkeologi det här med att gå igenom gamla diabilder, att av enstaka minnesfragment och strödda fakta pussla ihop en tänkbar verklighet.

En sak vet jag dock säkert. I affären, om det nu var Ica eller Konsum, köpte jag någon sorts rejäl tejp, utifallatt det skulle regna. Mats hade ju fixat ett hål i mitt yttertält med sin morakniv. Han har ju dubbelt så mycket hälsingeblod som jag, så man får väl förstå att han tog till kniven (även om det bara rörde sig om att kniven studsade när han kastade prick på ett träd). Hannarna kan bli lite ystra på våren när det är lektid.

Men framtiden visade att det var tur att han kastat. Annars hade vi inte haft någon tejp.

En idyllisk kanotbild?

Nej tvärtom. De sitter fast. De kommer ingen vart.

De hade fastnat på en smal spetsig sten en bit under vattenytan, en sten som inte syntes när de kom. Hur de än försökte paddla snurrade de bara som en orolig kompassnål runt den illasinnade  stenen, och långsamt började stenen borra in sig i kanoten för att få bättre fäste.

Genom att köra skytteltrafik med den andra kanoten, till och från en liten holme i sjön, kunde vi tömma kanoten och få upp den på holmen. Då hade den börjat läcka. Och där stod vi, på Östergötlands minsta holme i en avlägsen sjö, långt från civilisationen. I alla fall kändes det så för ett ögonblick.

Men, den nyinköpta tapen räddade oss. Med hjälp av den och lite plastpåsar och vad vi mer hittade lagade vi kanoten, och kunde fortsätta paddlingen. Natten blev kall, och alla Östergötlands grodor höll oss vakna med skönsång. Kanotuthyraren var enbart tacksam för vår provisoriska lagning. Han verkade van vid att få åka ut och hämta havererade kanoter.

Sedan kan jag nog inte suga ut mer ur de här bilderna just nu...

Men det förstås...

... jag köpte en lagningssats för tältväv lite senare, och på sommaren när jag och kompisen drog till Grönland på en månad, med hans något större tält, tog jag med satsen. Den kom till pass när en slädhund hade tuggat hål...

.

Valborgshelg, men för länge sedan

Om nu ett knappt kvartssekel är att räkna som länge sedan, är dessa återfunna bilder  gamla.

Men jag är inte helt säker på att det ska kallas valborgshelg, eftersom det hela började på aftonen den 1 maj, efter förstamajtåget i Katrineholm.

Vid stranden av en av de otaliga sjöarna i Södermanland.

Det var en skön afton, även om Mats morakniv studsade och skar ett hål i mitt yttertält. Men det regnade ju inte och det skulle visa sig senare att det var en mening med det.

Om morgonen var det ljusare. Det bör ha varit den 2 maj.

Helt uppenbart var det vår och blommade på bar kvist.

Där ger de sig iväg.

.

Ute och går i vattnet, det gällde nog att rekognosera i forsen. Jag har ett svagt minne av att det var stenigt och bilden motsäger ju inte det.

Låg bro eller mycket vatten?

Inscannade dia, där de flesta inte tålde att behålla färgen. De blev i alla fall bättre så här.

Meningen med fotograferandet

Jag fotograferar, men inte alltid. Jag bloggar, men inte alltid. Ibland blir det pauser. De är inte planerade, precis som att fotograferandet eller skrivandet inte heller är planerat.

Det bara blir.

Men ibland finns en drivkraft bakom.

Drivkraften har ofta varit bilderna, de som bara blir till. De måste ju användas, annars vore det ju synd. Då kan de ju få hamna i bloggen, och vips blir det ett inlägg. När de är tillräckligt färska har bilderna fortfarande en kraft att inspirera mig. Ur det föddes nog mitt (ibland) dagliga fotograferande och bloggande till-och-från jobbet. Nu är det slut med det. Jag jobbar inte längre och behöver inte blogga av den anledningen.

Borde jag då inte fotografera mer när jag inte jobbar längre, och följaktligen blogga mer?

En bild som inte har med saken att göra.

Nej. Så fungerar det inte. Och så fungerade det inte. Det var tvärtom, om man kan säga så. Fotograferandet, dagligen till och från, och  det tillhörande bloggandet var ett motgift, nästan som ett överlevnadsvillkor, ett verktyg för att mentalt och kroppsligt hålla ihop och inte falla sönder i små bitar, när jobbet höll på att förinta mig. Ändå hade jag ett roligt jobb som jag trivdes med, men när även det höll på att kväva mig var det hög tid att tänka efter.

Och nu är det så skönt.

.

Det är en månad sedan jag jobbade senast. Under den tiden har jag levt. Det började ju med en explosion av gamla inskannade bilder som länge väntat på att komma fram i ljuset. Det är fler som väntar. Negativalbumet ligger uppslaget och en dialåda står redo bredvid skannern, historierna väntar bara på att bli berättade när andan faller på.

Jag har ingen plan för när eller hur, det är inte  något som kräver planering, bara inspiration.  Annat var det med mitt dagliga fotande till-och från, då döden jagade mig i hälarna och det gällde att springa ifrån. Nu slipper jag det och kan göra vad jag vill och njuta av det.

Inget till exempel. Som nu, jag gör inget, jag bara skriver och skrivandet är jag, eller möjligen tvärtom, jag är skrivandet. Jag kan inte skilja de två åt.

Det borde väl innebära att också texten är jag...

.

Vad jag har för plan nu? Jag ska gå ner i köket och fixa kaffe och läsa en god bok...

.