Meningen med fotograferandet
Jag fotograferar, men inte alltid. Jag bloggar, men inte alltid. Ibland blir det pauser. De är inte planerade, precis som att fotograferandet eller skrivandet inte heller är planerat.
Det bara blir.
Men ibland finns en drivkraft bakom.
Drivkraften har ofta varit bilderna, de som bara blir till. De måste ju användas, annars vore det ju synd. Då kan de ju få hamna i bloggen, och vips blir det ett inlägg. När de är tillräckligt färska har bilderna fortfarande en kraft att inspirera mig. Ur det föddes nog mitt (ibland) dagliga fotograferande och bloggande till-och-från jobbet. Nu är det slut med det. Jag jobbar inte längre och behöver inte blogga av den anledningen.
Borde jag då inte fotografera mer när jag inte jobbar längre, och följaktligen blogga mer?
En bild som inte har med saken att göra.
Nej. Så fungerar det inte. Och så fungerade det inte. Det var tvärtom, om man kan säga så. Fotograferandet, dagligen till och från, och det tillhörande bloggandet var ett motgift, nästan som ett överlevnadsvillkor, ett verktyg för att mentalt och kroppsligt hålla ihop och inte falla sönder i små bitar, när jobbet höll på att förinta mig. Ändå hade jag ett roligt jobb som jag trivdes med, men när även det höll på att kväva mig var det hög tid att tänka efter.
Och nu är det så skönt.
.
Det är en månad sedan jag jobbade senast. Under den tiden har jag levt. Det började ju med en explosion av gamla inskannade bilder som länge väntat på att komma fram i ljuset. Det är fler som väntar. Negativalbumet ligger uppslaget och en dialåda står redo bredvid skannern, historierna väntar bara på att bli berättade när andan faller på.
Jag har ingen plan för när eller hur, det är inte något som kräver planering, bara inspiration. Annat var det med mitt dagliga fotande till-och från, då döden jagade mig i hälarna och det gällde att springa ifrån. Nu slipper jag det och kan göra vad jag vill och njuta av det.
Inget till exempel. Som nu, jag gör inget, jag bara skriver och skrivandet är jag, eller möjligen tvärtom, jag är skrivandet. Jag kan inte skilja de två åt.
Det borde väl innebära att också texten är jag...
.
Vad jag har för plan nu? Jag ska gå ner i köket och fixa kaffe och läsa en god bok...
.
Fotograferandet kommer nog igen när behovet av det återkommer! :-)
Visst kommer fotograferandet tillbaka, det har inte försvunnit, men är annorlunda och lite vilande... kanske
Herre? Antar det.
Adlig? Nej.
Har testat att leva lite i minnenas värld i två månader nu och om jag inte var så begränsad rörelsemässigt och slapp att ha ont så är det riktigt trevligt.
Huset på sista bilden påminner mycket om är jag bodde för länge sedan.
Kanske blir en kaffe och bok även för mig nu.
Jag har flera minnen som väntar på min tur, kan bara inte välja vilket.
Huset är ett hus nära Sollentuna centrum, i vad som en gång var villastaden Tureberg, snart helt utrotad verkar det som. Förtätningen sträcker ut sina tentakler..
Ha det gott!
ewa
/Vi ses.
Jag har varit pensionär i åtta år nu, å tiden går fort när man har kul! :)
En grej jag gillar som pensionär, de e att kunna sitta kvar på tidig måndagsmorgon
och läsa DN i lugn och ro, de hann jag aldrig när jag jobbade!
/B
Men vi får väl se...