Matbilder i all ära, men varför är det ingen som bryr sig om hur det ser ut efteråt?

När man försöker göra sig av med resterna...

när de ligger där och badar

Diskbänksrealism?

Eller bara en undran, vad åt dom?

Tja, inte vet jag, kommer inte ihåg varför...

Kanske var det något jag ville testa. Förr i tiden kunde man ju ta meningslösa bilder när man ändå skulle framkalla en film som hade några rutor kvar, men här var det ju digitalt...

... möjligen var det ett skärpedjupstest, som jag redan har glömt bort. Livet är fullt av små vardagliga mysterier och fler blir de när man har tid att observera dem.

Och när jag ändå hade tiden, testade jag att göra ett blogginlägg med dem. Det gick.

.

Tårtans fikagrupp i Ellens efterföljd

.

Idag såg det ibland ut som en läsecirkel, det bläddrades flitigt i böcker.

Men kanske tittades det bara på bilder.

Men prylar kan  också vara intressanta.

För att visa att vi verkligen fikade också...

Efter ett tag anslöt sig Ewa också till herrklubben, eftersom hon ändå befann sig på Söder.

Magistern lyssnar på den nya eleven.

... och det var allt för idag.

Oväntat återbesök i snusfabriken efter mer än ett halvsekel

Den här porten brukar vara låst, men idag stod den öppen på vid  gavel och jag kunde kliva in. Jag brukade inte gå in där på den tiden, där inne fanns stora grabbar som bevakade sitt revir och slogs för det. I alla fall hade de lurat i mig de och jag var godtrogen.. Bara någon enstaka gång var jag in där, i sällskap med någon som bodde där. Då var jag säker.

Idag var det alltså bara att kliva in

Så här fint var det inte då, en massa blommor och sådant tjafs, det var bara rena stenläggningen på den tiden, och jag minns gården som mycket större, men det kan nog bero på att jag var sex år då. Sedan flyttade vi.

En gång tiden låg Stockholms första snusfabrik här, men det var förstås ännu längre sedan, och då låg det stall runt den här gården..

En gång följde jag med  hem  till en kompis som bodde här. "Om du går med mig är det inget farligt, då gör dom inget". De farliga grabbarna alltså. Det minnesfragment jag hade var att vi gick tvärs över den här gården, in genom en port till, och sedan nerför  trappor några våningar till en annan gård.

Alltså gick jag nu tvärs över gården och in genom den inre porten och ner för några trappor .

.

Där hittade jag en liten gård två våningar under gatuplanet.

Jag insåg att här skulle jag inte komma längre utan tillgång till nycklar, så jag vände och gick upp igen.

Och ibland letade sig dagljuset ner till mig.

När jag kom upp till gatuplanet kom just en av husets nutida invånare hem.

Han hade lite bråttom, för han skulle in och byta  kläder innan han skulle iväg igen, så vi stod bara och pratade i en kvart. Han tyckte det var jätteroligt att jag tittat in.

Jag gick ut på gatan och gick till nästa gathörn och där ligger Tårtan, fiket alltså där det var fotofikadags, och jag kom  alldeles lagom dit.

.

Den svartvita varianten, men med alldeles för lite tankar, har jag glömt hur man tänker?

Jag skrev i ett svagt ögonblick att jag skulle göra en svartvit variant av mitt inlägg om att befolka bilden, så då får jag väl göra det, även om jag så här i efterhand inte riktigt förstår eller kommer ihåg vad jag tänkte  i det ögonblicket.

Bilderna finns ju dock kvar och är iordninggjorda, så det är väl bara att skriva vad jag ser nu. Ibland är det inte så dumt att ha lite distans till saker och ting, så att man inte är allt för färgad av det färska skeendet och kan se mer neutralt  på det, medan det ibland är just  skeendet som är det viktiga.

Det kan ju också bero på om det är bilden eller verkligheten man vill diskutera. Just nu har jag bara en bild att börja med, en scen där regissören (slumpen kanske) har placerat ut några aktörer, men hur väl har de blivit placerade?

Inte så väl placerade kanske, jag tror att jag mest hade koll på övre vänstra och nedre högra hörnen i bilden, den ena diagonalen  i bilden alltså och de figurer som fanns där alltså. Några av de övriga hamnade där de hamnade och då kanske inte så bra, smälte ihop med det svarta konstverket till exempel.

I färg livades dock bilden upp av röda skyltar, en röd väska, en röd mössa och ett par röda skor som nog gjorde bilden aningen bättre. I svartvitt är aktörernas positioner mycket viktigare. Det är ingen nyhet för mig, men det blev så uppenbart i den här bilden med så många aktörer och det var det som väckte tanken om att "inte bara ta bilderna utan även befolka dem" som var aktuell i förra inlägget.

Nästa bild är två, färg och   svartvitt, men samma bild, samma exponering, samma ögonblick.

Om det är rätt ögonblick kan man ju diskutera, en arm som sticker in och en avklippt tå gör kanske att bilden inte är fulländad, men hur mycket gör det egentligen  för helhetsintrycket?

Två grupper, en stilla till vänster en rörlig till höger, är det för mycket i bilden, så man inte vet var man ska titta? Men det är ju så här det är, med betongen som regerar med  pelaren i mitten. Höger och vänster hänger ändå ihop, för det är fri passage mellan bildhalvorna.

Men vad är skillnaden

I färg blir inte de två grupperna lika tydliga, tycker jag, man ser kanske andra saker, de röda kläderna  eller färgerna från belysningen till exempel. Bilden blir också varmare, är det verkligen så här skönt här nere.

Här blev det mer fokus på biljettköpet

Från andra hållet, lite annat ljus.

Att placera en cyklist till höger var viktigt tyckte jag (det skulle ju handla om att befolka bilden).

Den här bilden var med i förra inlägget också, men  i färg.

Då kom det att handla om färgen på kläderna och det gjorde att man tittade mer på individerna, nus syns det tydligare att det är en kö. Gruppen hålls ihop mer när färgen är borta.

Kanske går det att placera ut figurerna som knappt synliga skuggor i fjärran ...

Den här bilden var svartvit i förra inlägget, nu kommer den i färg

Vad var då meningen med det här inlägget? En tydlig mening för mig är att om jag bloggar på det här sättet måste jag tänka efter för att kunna formulera mig och på det sättet tvingar jag mig själv att vara lit tydligare, och det ger mig i alla fall ett uns av ytterligare insikt, ett litet steg framåt. Ofta upptäcker jag då att tankarna och insikterna inte är tillräckliga för att räcka till hela inlägget, de tunnar ut på slutet. Så även här, sista bilden har jag inte mycket att säga om, annat än att utan damen (tjejen, kvinnan, tanten med cykeln) hade bilden varit ganska död, och med ett annat ljus hade den kunnat skildra något annat än vad den gör nu.

Dessutom är det roligt att skriva, inte att förglömma.  Ibland drömmer jag om dagen när jag ska komma på något vettigt att skriva om. Och det där med att tänka, det kan jag väl få slippa nu, när jag är pensionär, jag har tänkt alldeles för mycket i mitt liv...

Tureberg-Norrviken t.o.r.

Det var vad det blev i går, en promenad dit och pendeltåg hem, mycket längs vägar jag aldrig gått förut. Det gäller att få fart på gubben efter alla förkylningar, vinterns sträckningar och allt stillasittande. För mycket sol från blå himmel för att jag skulle gilla att fotografera så dags på dagen, så jag stoppade bara pliktskyldigast ner kompakten i fickan för att inte känna mig helt naken som fotograf.

Skuggor blir det en sådan här dag.

.

Försöker han ta bort skuggorna?

Tittut cykeln!

Så passerade jag min gamla Konsum-butik dit jag gärna gick och handlade istället för i de närbelägna livsmedelspalatsen

TOMT! ÖDE!

Det VAR bättre förr!

.

Jag kryssade vidare mellan motorvägar, stormarknader,  tunnlar, järnvägar...

...men till slut

Vatten!

Lite trött och urlakad, det blev ju längre och varmare än jag trott, letade jag mig fram till pendeln längs okända vägar och for hem.

.