Den svartvita varianten, men med alldeles för lite tankar, har jag glömt hur man tänker?

Jag skrev i ett svagt ögonblick att jag skulle göra en svartvit variant av mitt inlägg om att befolka bilden, så då får jag väl göra det, även om jag så här i efterhand inte riktigt förstår eller kommer ihåg vad jag tänkte  i det ögonblicket.

Bilderna finns ju dock kvar och är iordninggjorda, så det är väl bara att skriva vad jag ser nu. Ibland är det inte så dumt att ha lite distans till saker och ting, så att man inte är allt för färgad av det färska skeendet och kan se mer neutralt  på det, medan det ibland är just  skeendet som är det viktiga.

Det kan ju också bero på om det är bilden eller verkligheten man vill diskutera. Just nu har jag bara en bild att börja med, en scen där regissören (slumpen kanske) har placerat ut några aktörer, men hur väl har de blivit placerade?

Inte så väl placerade kanske, jag tror att jag mest hade koll på övre vänstra och nedre högra hörnen i bilden, den ena diagonalen  i bilden alltså och de figurer som fanns där alltså. Några av de övriga hamnade där de hamnade och då kanske inte så bra, smälte ihop med det svarta konstverket till exempel.

I färg livades dock bilden upp av röda skyltar, en röd väska, en röd mössa och ett par röda skor som nog gjorde bilden aningen bättre. I svartvitt är aktörernas positioner mycket viktigare. Det är ingen nyhet för mig, men det blev så uppenbart i den här bilden med så många aktörer och det var det som väckte tanken om att "inte bara ta bilderna utan även befolka dem" som var aktuell i förra inlägget.

Nästa bild är två, färg och   svartvitt, men samma bild, samma exponering, samma ögonblick.

Om det är rätt ögonblick kan man ju diskutera, en arm som sticker in och en avklippt tå gör kanske att bilden inte är fulländad, men hur mycket gör det egentligen  för helhetsintrycket?

Två grupper, en stilla till vänster en rörlig till höger, är det för mycket i bilden, så man inte vet var man ska titta? Men det är ju så här det är, med betongen som regerar med  pelaren i mitten. Höger och vänster hänger ändå ihop, för det är fri passage mellan bildhalvorna.

Men vad är skillnaden

I färg blir inte de två grupperna lika tydliga, tycker jag, man ser kanske andra saker, de röda kläderna  eller färgerna från belysningen till exempel. Bilden blir också varmare, är det verkligen så här skönt här nere.

Här blev det mer fokus på biljettköpet

Från andra hållet, lite annat ljus.

Att placera en cyklist till höger var viktigt tyckte jag (det skulle ju handla om att befolka bilden).

Den här bilden var med i förra inlägget också, men  i färg.

Då kom det att handla om färgen på kläderna och det gjorde att man tittade mer på individerna, nus syns det tydligare att det är en kö. Gruppen hålls ihop mer när färgen är borta.

Kanske går det att placera ut figurerna som knappt synliga skuggor i fjärran ...

Den här bilden var svartvit i förra inlägget, nu kommer den i färg

Vad var då meningen med det här inlägget? En tydlig mening för mig är att om jag bloggar på det här sättet måste jag tänka efter för att kunna formulera mig och på det sättet tvingar jag mig själv att vara lit tydligare, och det ger mig i alla fall ett uns av ytterligare insikt, ett litet steg framåt. Ofta upptäcker jag då att tankarna och insikterna inte är tillräckliga för att räcka till hela inlägget, de tunnar ut på slutet. Så även här, sista bilden har jag inte mycket att säga om, annat än att utan damen (tjejen, kvinnan, tanten med cykeln) hade bilden varit ganska död, och med ett annat ljus hade den kunnat skildra något annat än vad den gör nu.

Dessutom är det roligt att skriva, inte att förglömma.  Ibland drömmer jag om dagen när jag ska komma på något vettigt att skriva om. Och det där med att tänka, det kan jag väl få slippa nu, när jag är pensionär, jag har tänkt alldeles för mycket i mitt liv...