Fortsatt avsikt att avbilda världen avlångt, av ren nyfikenhet, och oavsiktliga reflektioner som kom av sig själv

Jag slet med morgonljuset i går med. Det är vackert men svårt, speciellt om man envisas med att ha ett brett perspektiv med rejäl vidvinkel.  Det är så mycket som ska stämma, och är man på väg till jobbet och dessutom kall om handen (som en bohem?) blir det inte så noggrant det man (jag alltså) gör. Nästan som snapshots, och det är nog inte så det ska göras om det ska bli riktigt bra.

Men tänk då om det inte är det ultimata resultatet som är målet med dessa bilder, tänk om det i stället handlar om små dagsanteckningar, små figurer i marginalen, som i och för sig kan peka mot något kommande (men det vet jag inte än). Skisser som undersöker ett möjliggörande och inte i sig strävar mot briljans  eller perfektion. Ett dagsnöje i de ljusa stunder dagen bjuder utomhus.

Men även ett oskyldigt nöje kan bjuda på små insikter och erfarenheter som integreras med tidigare kunskap och erfarenhet, även om detta inte är målet i sig. Blir det så ser jag det som bonus.

Herrgårdsvy på Kista gård? Dröjer nog innan det blir en rejäl allé.

Jag har ju i några dagar envisats med rejäl vidvinkel och breda vyer, mest för att testa känslan i  formatatet och sådana bilder. Morgonljus och lågt stående sol gör det inte enklare. Ljuset skiftar över bildytan, inte bara i intensitet utan även i färgton. En lösning kan då bli svartvitt. Tolka nu inte det som att jag ser det svartvita som en nödlösning, det handlar nog snarare om att jag inte var tillräckligt insiktsfull för att inse att det inte skulle gå bra i färg.

Här fick Kista gård nöja sig med en plats i högra hörnet (om man inte räknar de nybyggda husen, som jag tror ståtar med samma namn).

En del bilder borde kanske aldrig få lämna fotografens dator, utan ligga kvar där och påminna om misslyckade försök. Kan inte bestämma mig för om nedanstående bil är sådan. Högertung och obalanserad och tråkigt urfrätt i vänsterhörnet. Men å andra sidan är verkligheten så också. Parkanläggaren har inte haft utrymme att skapa den rätta balansen, känns det som.

Mitt bland de omöjligt omöjliga motiven (det kändes så just då) titta jag ner på marken och hittade ett säkert kort, två torra grenar, det kan inte misslyckas (och dessutom är de avlånga!).

Upp mot himlen strävar nybygget. Efter att länge ha grävt sig neråt växer det  nu snabbt uppåt, som moderna byggen gör, likt ett jätte-Mecano.

Avlångt i färg, är det bra? I alla fall syns gubbarnas knallgröna klädel.

Vil man fånga linjer och former, kanske svartvitt är bättre?

Exakt samma bild som ovanstånde, men utan färg. Det gjorde ingen stor skillnad, båda är lika tråkiga.

Det var färgerna och det vackra morgonljuset som fick mig att ta nedansåtende bild, men när jag kom hem såg jag att det inte var så lyckat, det var inte  det som gjorde bilden intressant, utan snarare formerna, så snabbt opererade jag bort färgen. Eller, kanske inte, jag satt nog och vacklade fram och tillbaks ett tag. Och det var inte bara färgen jag tog bort, det försvann en del onödig cement också, för att koncentrera bilden, men den platsar fortfarande som  avlång.

Den här breda vinkeln gjorde att jag äntligen kunde fånga det här huset på ett anständigt sätt. Visserligen ser det ut som en Potemkin-kuliss, men det har faktiskt en tredje dimension.

En insikt som växte fram under den här fotostunden, och ännu mer i  Lightroom, var att det nog inte är nödvändigt med kraftig vidvinkel, för att göra avlånga bilder (som om det vore någon nyhet), utan att det mer handlar om att planera bilderna, oavsett vinkel. Så i morse gjorde jag tvärtom, körde med kort tele. Undrar om det lyckades...

Nu är det mörkt när det är mörkt och då kan det vara bra med ett ben

Den mörka tiden har kommit och inte oväntat  är det ofta mörkt när man går hem, men häromdagen hade jag min lilla enbening med och kunde få lite nödtorftigt stöd för kameran i kylan.

Jag utnyttjade en del av ljusfläckarna längs vägen, för exponeringstider för det riktiga mörkret kunde det inte bli frågan om.

De första två rutorna är i omgivningarna till Victoria Tower, där det finns lite extra ljuspunkter.

Sedan gick jag i mörkret tills jag fann lite hopp igen vid min favoritgångtunnel, och tog ännu ett par användbara  rutor. En i färg till och med.

.

Må så gott allihop i höstmörkret!

.

Avlängre morgon...
eller gårdagens sextett

Den nylagda asfalten är fortfarande fräsch och gav en snygg glänsande svärta som passande förgrund när morgonbudet är på väg med sin last. Själv var jag också på väg mot dagens värv och passade på att ta dagens första bild. En trivialitet kanske, men är det inte så livet mest ser ut, en serie trivialiteter? Små obetydliga ögonblick, att inte bry sig om, eller kanske fånga in.

Efter en kort busstur hade jag bytt sida av motorvägen, bytt miljö och kommit in i kungliga huvudkommunen. Där möttes jag av den gryende dagen och en sol som började sätta färg på världen.

Allting lutar? Världen kanske inte har vaknat ännu? Sömniga hus reser på sig .

Soluppgångar har sin egen charm, men de är lite svårexponerade om man inte vill ha kolsvart förgrund, speciellt som bildvinkeln ger mycket förgrund. Men underexponerar gör jag och lättar upp i skuggorna, annars skulle ju bilden bli heltråkig.

Utan himmel blir förstås motiven mindre kontrastrika.

Broar, trappor och linjer, tycker jag inbjuder till att ta bild(er). Här är det ju också jobb på gång.

Arbetsplatsområdet växer. Snart reser sig här en ny betongkoloss mot himlen.

Några av gårdagens snapshot med vidvinkel och morgonkyliga fingrar. Ynka 9 mm brännvidd på m4/3 och beskurna i höjdled

Avlångt -- det hade jag glömt bort

Att man kan göra avlånga bilder hade jag nästan glömt bort, när jag häromdagen såg några breda bilder, och det var väl det som gjorde att jag försöktefota lite avlångt igen.

Inte för att jag försökte göra några mästerverk, hela processen präglades snarast av hastverk.  Jag klämde på en vidvinkel på kameran, tryckte av några bilder och klippte ner på höjden i flygande fläng.

I svartvitt...

...och i färg.

.

Det var i alla fall så roligt att jag lät objektivet sitta kvar på kameran.

.

Betongpoesi, eller vad ska man kalla det?

Jag bor inte mitt i betongen men betongen är inte långt bort, och ska jag ta mig någonstans till fots har jag svårt att undvika den, om jag inte går meningslösa kringelkrokar  i villaområdena runtomkring.

Om jag går till jobbet passerar jag alltså betong, men också sådana villaområden, de flesta med ursprung från 50-talet och tidigare. När jag tänker efter var jag tagit mest bilder när jag fotograferar på väg till och från jobbet, kommer jag underfund att det är bland betongen (eller de små skogspartier jag passerar), men inte bland villorna. Villorna är tydligen tråkiga som fotoobjekt, och betongen roligare och skönare.

En frusen vante, på gränsen till betongen, en frostig morgon.

Någonstans  här dök ordet betongpoesi upp i mitt huvud. Det var nog ljuset som gjorde det, det var svårt att fånga något annat, som det föll den här morgonen.

I somras var tomaterna gröna....

.

Tänk att en kundvagn kan sätta liv i bilden, då har det gått bra långt, väl?

Ibland funderar jag över det, hur många gånger kan man fota ett och samma motiv utan att det blir tjatigt eller tråkigt. Och då tänker jag både på fotografen och bildtittaren. Jag vet inte hur många gånger jag fotograferat  den gångtunnel som finns på nedanstående bilder, då och då under drygt fyra år, så länge som jag bloggat. Ännu har jag inte tröttnat och ännu fascineras jag av  formerna och ljuset i tunneln (som egentligen är en trippeltunnel).

.

Det verkar mest vara familjen Björk som använder den här trappan.

Ibland hänger det på ljuset

.

Det känns som jag kommit igång med bloggandet igen, efter en svacka under hösten. Undrar om det bara är ett tillfälligt tillstånd, eller om det kommer att hålla i sig...

.