Betongpoesi, eller vad ska man kalla det?
Jag bor inte mitt i betongen men betongen är inte långt bort, och ska jag ta mig någonstans till fots har jag svårt att undvika den, om jag inte går meningslösa kringelkrokar i villaområdena runtomkring.
Om jag går till jobbet passerar jag alltså betong, men också sådana villaområden, de flesta med ursprung från 50-talet och tidigare. När jag tänker efter var jag tagit mest bilder när jag fotograferar på väg till och från jobbet, kommer jag underfund att det är bland betongen (eller de små skogspartier jag passerar), men inte bland villorna. Villorna är tydligen tråkiga som fotoobjekt, och betongen roligare och skönare.
En frusen vante, på gränsen till betongen, en frostig morgon.
Någonstans här dök ordet betongpoesi upp i mitt huvud. Det var nog ljuset som gjorde det, det var svårt att fånga något annat, som det föll den här morgonen.
I somras var tomaterna gröna....
.
Tänk att en kundvagn kan sätta liv i bilden, då har det gått bra långt, väl?
Ibland funderar jag över det, hur många gånger kan man fota ett och samma motiv utan att det blir tjatigt eller tråkigt. Och då tänker jag både på fotografen och bildtittaren. Jag vet inte hur många gånger jag fotograferat den gångtunnel som finns på nedanstående bilder, då och då under drygt fyra år, så länge som jag bloggat. Ännu har jag inte tröttnat och ännu fascineras jag av formerna och ljuset i tunneln (som egentligen är en trippeltunnel).
.
Det verkar mest vara familjen Björk som använder den här trappan.
Ibland hänger det på ljuset
.
Det känns som jag kommit igång med bloggandet igen, efter en svacka under hösten. Undrar om det bara är ett tillfälligt tillstånd, eller om det kommer att hålla i sig...
.
Klart det håller i sig, det är nu det blir som en sport och utmaning att hitta bilderna!
Trevlig helg!
ewa
Jo, på sitt sätt blir det roligare när inte motiven är självskrivna, men jag tänkte också på orden, först med bra ord blir det en riktig blogg...
/inger
Uppfriskande att höra.