Fortsatt avsikt att avbilda världen avlångt, av ren nyfikenhet, och oavsiktliga reflektioner som kom av sig själv
Jag slet med morgonljuset i går med. Det är vackert men svårt, speciellt om man envisas med att ha ett brett perspektiv med rejäl vidvinkel. Det är så mycket som ska stämma, och är man på väg till jobbet och dessutom kall om handen (som en bohem?) blir det inte så noggrant det man (jag alltså) gör. Nästan som snapshots, och det är nog inte så det ska göras om det ska bli riktigt bra.
Men tänk då om det inte är det ultimata resultatet som är målet med dessa bilder, tänk om det i stället handlar om små dagsanteckningar, små figurer i marginalen, som i och för sig kan peka mot något kommande (men det vet jag inte än). Skisser som undersöker ett möjliggörande och inte i sig strävar mot briljans eller perfektion. Ett dagsnöje i de ljusa stunder dagen bjuder utomhus.
Men även ett oskyldigt nöje kan bjuda på små insikter och erfarenheter som integreras med tidigare kunskap och erfarenhet, även om detta inte är målet i sig. Blir det så ser jag det som bonus.
Herrgårdsvy på Kista gård? Dröjer nog innan det blir en rejäl allé.
Jag har ju i några dagar envisats med rejäl vidvinkel och breda vyer, mest för att testa känslan i formatatet och sådana bilder. Morgonljus och lågt stående sol gör det inte enklare. Ljuset skiftar över bildytan, inte bara i intensitet utan även i färgton. En lösning kan då bli svartvitt. Tolka nu inte det som att jag ser det svartvita som en nödlösning, det handlar nog snarare om att jag inte var tillräckligt insiktsfull för att inse att det inte skulle gå bra i färg.
Här fick Kista gård nöja sig med en plats i högra hörnet (om man inte räknar de nybyggda husen, som jag tror ståtar med samma namn).
En del bilder borde kanske aldrig få lämna fotografens dator, utan ligga kvar där och påminna om misslyckade försök. Kan inte bestämma mig för om nedanstående bil är sådan. Högertung och obalanserad och tråkigt urfrätt i vänsterhörnet. Men å andra sidan är verkligheten så också. Parkanläggaren har inte haft utrymme att skapa den rätta balansen, känns det som.
Mitt bland de omöjligt omöjliga motiven (det kändes så just då) titta jag ner på marken och hittade ett säkert kort, två torra grenar, det kan inte misslyckas (och dessutom är de avlånga!).
Upp mot himlen strävar nybygget. Efter att länge ha grävt sig neråt växer det nu snabbt uppåt, som moderna byggen gör, likt ett jätte-Mecano.
Avlångt i färg, är det bra? I alla fall syns gubbarnas knallgröna klädel.
Vil man fånga linjer och former, kanske svartvitt är bättre?
Exakt samma bild som ovanstånde, men utan färg. Det gjorde ingen stor skillnad, båda är lika tråkiga.
Det var färgerna och det vackra morgonljuset som fick mig att ta nedansåtende bild, men när jag kom hem såg jag att det inte var så lyckat, det var inte det som gjorde bilden intressant, utan snarare formerna, så snabbt opererade jag bort färgen. Eller, kanske inte, jag satt nog och vacklade fram och tillbaks ett tag. Och det var inte bara färgen jag tog bort, det försvann en del onödig cement också, för att koncentrera bilden, men den platsar fortfarande som avlång.
Den här breda vinkeln gjorde att jag äntligen kunde fånga det här huset på ett anständigt sätt. Visserligen ser det ut som en Potemkin-kuliss, men det har faktiskt en tredje dimension.
En insikt som växte fram under den här fotostunden, och ännu mer i Lightroom, var att det nog inte är nödvändigt med kraftig vidvinkel, för att göra avlånga bilder (som om det vore någon nyhet), utan att det mer handlar om att planera bilderna, oavsett vinkel. Så i morse gjorde jag tvärtom, körde med kort tele. Undrar om det lyckades...
Hälsningar Lena
Huset är väldigt spetsigt i ena änden, även i verkligheten
Gillar de två första bilderna bäst. Fast, kan de inte bli ännu "avlängre"?? ;-) Jag skulle kunna tänka mig att skära bort "cyklarna i den första, samt skära bort halva gräset i den andra. Blir ju mindre att klippa för kommunen då... tror jag... :) Fint fångat J-O!! //Peter