Jaha, mellan polisen och jobbet,
eller ska vi i stället kalla det längs järnbanan?

Ute med min lilla kamera var jag idag också, jag skulle till jobbet ett tag idag med, men jag började med ett besök hos polisen, så därför blev den fortsatta vandringen lite annorlunda än vanligt. Det var naturligt att följa ett annat stråk, längre österut än vad jag brukar, längs järnvägen. Men järnvägen ser man inte ett spår av, för bullerplanken är höga och ogenomskinliga.

Längs den bullerskyddande väggen finns en del växtlighet, bland annat denna vitstammande björk med en akrobatliknande pose.

En bit därifrån är växtligheten sparsammare.

Det är inte så ofta jag går här, så jag passade på att ta en bild till.

Lite längre fram längs vägen har vi kommit upp på lite högre nivå, så vi kan i alla fall ana järnvägens  existens ovan bullerridåerna.

Vägen är rätt rak här, lika rak som spåret mellan Sollentuna och Helenelund. På ena sidan järnvägen, på andra sidan stora glesbebyggda och bitvis igenvuxna tomter, som ger lite skogskänsla.

Ett annat sätt att fånga vägen och vegetationen

En svartvit avslutning

Det blev två svartvita bilder på slutet (fast egentligen blev de ju det först när jag kom hem och Lightroomade dem), men med  olika karaktär.

Mitt i vildvuxenheten hittar man de fyrkantiga skåpen med modern teknik, alla spontandekorerade enligt nutida sed.

När jag närmar mig Helenelund, och så småningom även Kista, vinklar jag av från spåret genom en tallskogsreminiscens.

Här valde jag svartvitt, för jag associerar det med det 30-tal, jag misstänker att husen i bakgrunden är byggda. I alla fall minner arkitekturen om 30-talshusen i det Bromma där jag växte upp.

Och objektivet idag var en manuell 28 mm/3.5 (Hexanon).

Varför jag var till polisen? Mitt nya pass var färdigt. Mer spännande än så var det inte.

.

30 mm på m4/3 det går väl inte,
eller kanske går det bra?

Jag måste ju i alla fall pröva!

Jag gick en gammal välbekant trad till jobbet i solskenet i morse och passerade en gammal välbekant vägg som jag fotograferat förut. På kameran satt kit-zoomen  14-42 mm och jag hade förökt ställa in brännvidden på mitt emellan 25 och 35 mm. Efteråt visade det sig att jag inte prickat riktigt exakt. 29 mm var det. Jag tog en bild av betongen och har därmed bevisat att det går att fotografera med åtminstone 29 mm på m4/3.

Men det var ju inte riktigt det som det handlade om, att det över huvud taget skulle vara möjligt, utan snarare om att det skulle vara en tråkig brännvidd, i ingenmansland mitt emellan normal och kort tele.

30 mm på en m4/3-kamera motsvarar  60 mm på småbild/fullformat, alltså lite längre än en normal normal, även om normalobjektiv på 55 mm inte varit helt ovanliga, alltså inte särskilt långt från de ekvivalenta 60 millimetrarna i mitt simulerade jämförelseobjekt. Så med lite god vilja skulle man kunna kalla det för det för en lång normal

Jag tog  ytterligare tre bilder vid samma vägg  för att kunna jämföra

BILD 1.

Jämförelsebrännvidden 29/58 mm

BILD  2.

Normalbrännvidden 25/50 mm

BILD 3 .

Korta telebrännvidden 42/84 mm

Vad har jag då visat med det här?

Absolut ingenting! Det här är ju inte rätt väg att jämföra, man bör ju använda objektiven/brännvidderna i praktisk fotografering, för att se hur bra de fungerar. Sedan beror det föstsås också på vana och inarbetad praxis hos den enskilde fotografen och hur denne är inkörd på bildutsnitten hos olika objektiv.

Jag vandrade därför vidare och tog några bilder längs vägen, med 29 mm-inställningen och fotograferade på  som om inget hade hänt.

Det gick alldeles utmärkt. Det får bli två bilder med glimtar av ett välkänt torn.

Det kändes precis som vanligt där jag gick med den udda brännvidden.

Men någon liten slutsats kan jag väl dra av mina  jämförelsepromenader

• Det har varit roligt att fotografera under mini-dogmatiska former
• Det har varit lika roligt att skriva blogginläggen
• Det här har varit ett lagom långt projekt för mig. Skulle det bli längre skulle jag tröttna
• Jag skulle nog klara mig bra med 14, 30 och 45 mm objektiv till m4/3 om jag går in  för det

Nu får jag väl hitta på något nytt att ägna mig åt. Fotografera kanske. Köpa nya objektiv kanske

.

14 mm på m4/3, hur ska jag kunna simulera det, jag har ju ingen gammal glugg som passar

Ni som läst mina föregående blogginlägg vet att jag håller på att "känna in" lämpliga brännvidder för fasta objektiv till m4/3.  Jag har redan betat av 17, 28 och 45 mm vilket då motsvarar ungefär 35, 56 och 90 mm för fullformat/ småbild. Det kanske är löjligt att jämföra så, men är man en gång i tiden (och i många år) inkörd med småbildsformatet som referens så känns det naturligt, välbekant och bekvämt.

I brist på ett objektiv med brännvidden 14 mm kom jag på att jag ju har en vidvinkelzoom för m4/3, och genom att ställa den på 14 mm så går det ju att pröva även den bildvinkeln. Alltså gjorde jag så i morse (eller var det förmiddag?).

Hårt var ljuset i morse så första bilden fick bli svartvit.

Det här är ju inte att se som ett objektivtest, då skulle jag göra helt annorlunda, möjligen kan man kalla det för brännviddstest. Egentligen skulle jag inte behöva det heller, eftersom det handlar om bildvinklar som jag en gång i tiden vant mig vid och lärt mig hantera. Kanske behöver jag en repetition, kanske är det en förberedande mental omställning efter ett antal bortskämda mellanår med bekväma zoomar. Eller behöver jag bara en förevändning för att fotografera (läs kunna blogga).

Höjdformat har jag aldrig varit bra på. Det är nog ett arv från dia-tiden, då jag försökte att bara ta liggande bilder, för att göra bildvisningen mer harmonisk och utan störande formatväxlingar. Eller är jag kanske för lat för att orka vrida på kameran? Nej det är nog mer att jag är så inkörd på det liggande formatet. Det sitter i ryggmärgen på något sätt, och det blir ansträngande att tänka på höjden. Om det nu inte är bildskärmssjuka, stående bilder är inte anpassade till bildskärmen.

Men vad gör man när det dyker upp ett höghus i blickfånget? Vrider på kameran förstås.

Ordningen blev snabbt återställd när jag vände mig mot växtligheten.

Det går ju också att attackera höghuset på nära håll, så att man bara får med lite av nederdelen...

... plus all färgen förstås.

Men nu var det ju inte höghus jag skulle utforska, utan 14 mm-perspektivet.

Här satt jag och fikade och kunde konstatera att bordsskivan fortsatte rakt ut på motorvägen...

När jag fikat färdigt hittade jag en trappa med vidvinkelkapacitet...

... eller var det det som fanns på sidan av trappan som var intressant?

Kompositionerna blir inte alltid så exakta i de här bilderna, jag hade satt objektivet på min Olympus PEN och i solskenet är inte skärmen någon höjdare för finlir, utan jag får höfta lite grand.

Rumpor på rad?

Ett färgrannt försök.

Och så sista bilden. Ett höghus utan höjdformat och i ett annat ljus än på morgonen, men fortfarande 14  mm och PEN.

Har jag då blivit något klokare?  Det kanske jag inte har, men det är nog inte det viktigaste. Egentligen är det bara gamla kunskaper s0m jag återupplivar och väcker till liv i mitt inre. Jag har ju gjort det förut. Det mest intressanta är nog att jag ingen gång känt mig begränsad av att använda bara en brännvidd. Ibland har det inte passat, men ok, då är det så och så får det vara.  Ibland utmanar det i stället kreativiteten och jag försöker hitta en lösning med det objektiv/den brännvidd jag för tillfället har.

Framförallt har det varit roligt, och det är det viktigaste. Men det kan ju också leda till att jag omprövar mitt objektivbehov. Som bieffekt har det också givit en del bilder

Genomgående: Olympus PEN Ep-1, 9-18 mm @14 mm, Iso 100.

Nog med kameror, kanske dags att tänka på objektiven. 28 mm, kan det vara något, eller bara ett experiment?

Nu har det gått drygt två år sedan jag köpte min Olympus PEN ep-1 och blev m4/3- fotograf. Jag anade inte då hur långt det skulle leda. Jag såg det nog mest som en liten "enkel att ha med"-kamera, som med pannkaksobjektivet gick att stoppa ner i en (stor) ficka, en ersättare till min lilla Canon s70, men med bättre bildkvalitet och systemkamerans flexibilitet.

Förra sommaren började jag leka med gamla manuella objektiv från förra århundradet, som jag köpte för en spottstyver på bl.a. Tradera, mest för att det var skoj. Det ledde till att jag började sakna den elektroniska sökare som inte fanns till ep-1:an, eftersom manuell skärpeinställning på skärmen inte alltid var det lättaste, utan snarare svårt i många lägen. Min lösning på det problemet blev att jag skaffade en elektronisk sökare med inbyggd kamera i form av en Panasonic G2 som då såldes ut lite billigare.

Idag gav jag mig ut med  just den G2:an, som har varit lite av en slitvarg sedan dess, och ett  28 mm/3.5.  Varför detta val? Jag återkommer strax till det.

Lumix G2 + Hexanon 28mm/3.5 (som alla bilder i detta inlägg).

Det mesta jag fotograferat det senaste året har varit  med m4/3, företrädesvis med G2:an, och den känns än så länge tillräcklig för mina behov (i de flesta situationer). Det gör att jag räknar med att hålla mig till just m4/3 ett bra tag framöver i mitt fotograferande. Speciellt värdesätter jag att kamerorna är små och smidiga, och även att de inte är så tunga. Jag har relativt små händer för min storlek, och definitivt inga smedhänder, så jag ser inget egenvärde i att en kamera är stor och tung. Tvärtom, ju smidigare dess bättre, om bara bildkvaliten blir tillräcklig.

Den här insikten i att bra kameror kan vara små och lätta är ju inte ny för min del. Redan 1973, när OLympus OM-1 dök upp, sålde jag min Minolta SRT-101 och köpte en OM-1:a. Sedan dess har jag varit övertygad om att litet är bra.

Därför kände jag idag att tiden kunde vara mogen att tänka på nästa steg, inte minst inspirerad av andra bloggare  här på Fotosidan, ingen nämnd, ingen glömd. Det steget skulle då gälla mina objektiv, alltså inte de gamla manuella som jag monterar med adapter på kameran, utan de som är riktiga m4/3-objektiv, och de är inte så många. Jag har   2 normalzoomar, de som följde med kamerorna, dvs  2 stycken 14-42 mm, en Olympus och en Panasonic, pannkakan 17 mm/2.8 från Olympus och så en vidvinkelzoom 9-18 mm, som jag köpte billigt begagnad. That's it!

I mina tre föregående blogginlägg har jag gjort lite av "pannkaka revival", genom att ta bilder med PEN;en och 17 mm-objektivet, och för ett tag sedan gjorde jag ett par inlägg om "långsamma bilder", dvs bilder tagna med (gamla) manuella objektiv. Idag började jag ana att detta kanske var en undermedveten förberedelse till att fundera på m4/3-objektiv med fasta brännvidder. Nya objektiv har ju en fördel i att de  har autofokus (förutom då att de är modernare och anpassade till just m4/3), vilket är en fördel när ögonen åldras och glasögonen är i vägen. Manuell fokusering kan bli både långsam, besvärlig och opålitlig, lite beroende på förhållandena. Därav begreppet långsamma bilder.

Men om det då ska vara objektiv med fast brännvidd återstår att fundera på vilka brännvidder som kan vara önskvärda. En liten begränsning finns ju i att utbudet än så länge är rätt begränsat. Långa telen kan jag direkt stryka från önskelistan och kvar är då vidvinkel, normal och kort tele, en klassisk trippel.

F.d. ställverket vid Turebergs station, numera servering vid Sollentuna pendeltågsstation (med 28 mm).

Det var då dagens idé dök upp. Jag kan ju ta mitt manuella 28 mm och sätta på kameran och ge mig ut och ta bilder, bara för att känna på brännvidden, så att säga. Men manuell fokus gjorde ju att de blev åtminstone lite halvlångsamma bilder, men det var inte det jag var ute efter. Jag ville mer känna på känslan med brännvidden, eller snarare bildvinkeln.

Jämfört med småbildsformatet (som jag ju är uppvuxen med) motsvarar 28 mm 56 mm, dvs ungefär ett normalobjektiv (och det var det länge sedan jag använde i någon större utsträckning, annat än som ett läge på zoomen). Tittar men på m4/3-objektiv  finns det både objektiv på 25 mm och 30 mm, och de 28 millimetrarna i det här objektivet kan tjäna som en hyfsad approximation av båda de brännvidderna/bildvinklarna. Sedan är förstås objektivets övriga egenskaper också av betydelse och kan inte undersökas såhär. Men det är ju heller inte bra att skaffa ett bra objektiv som man sedan inte använder för att det var "fel" brännvidd.

Tanken var alltså att undersöka om jag skulle känna mig bekväm med ett objektiv med ungefär denna brännvidd, motiv och kompositionsmässigt alltså. Det gick alldeles utmärkt. Det kändes helt naturligt och bekvämt hela tiden, fastän det är länge sedan jag använde ett normalobjektiv.

När jag tog mina långsamma bilder i tidigare inlägg använde jag ett 45 mm/2.0, mer som ett kort tele)  och det gick också bra och ett 45 mm tele finns ju för m4/3.

Det här med långsam fotografering stämde nog i dag också. Jag tog inte så många bilder. Hade det varit film i kameran hade det inte varit dags för framkallning ännu. Jo möjligen då om jag haft mellanformatare, men en sådan har jag aldrig haft. Frågan är då, vad skulle hända om jag hade autofokusobjektiv, skulle det då bli snabbare bilder, dvs. mindre omsorgsfulla bilder. Inte nödvändigtvis, för det är nog komponerandet som tog längsta tiden även i de här bilderna. Fokuseringen är inte så svår, så länge det är så här pass ljust. Det är värre när det mörknar, då gror sökaren igen lite.

Den här promenaden (som egentligen var två promenader till pendeltåget, en i Sollentuna och en på Kungsholmen)  gjorde mig i alla fall lite klokare.

"Back to basic" skrev jag i rubriken till ett tidigare blogginlägg, men det här var nog ännu mer tillbaks till ursprunget, en liten uppsättning bra objektiv i stället för en zoom. Det kanske lutar åt det hållet. Logikern i mig har det hela är glasklar för sig, men nu är det så att jag är en person som fattar känslomässiga beslut, och det gäller då att få logik och känsla att gå i takt, annars blir det inget alls.

Dessutom är jag snål (eller heter det försiktig och sparsam).

Som sagt  alla bilder tagna idag, Panasonic G2 + 28 mm, ISO 100 genomgående.

Skumma svartvita figurer i en källare?

Jag hade en sådan där liten kamera med mig som man kan ha i fickan.

Ibland tog jag fram den för att ta en bild.

I går, någonstans i Stockholm.

Inte alla bilderna, bara ett urval...

... men i den ordningen jag tog dem

...utan tanke på sammanhang.

... bara några frusna ögonblick

...en varm och solig dag.

I all anspråkslöshet med iso400 och SamsungEX1

Ja, fotografen hamnade i sin egen kamera också, när vi satt och fikade.

.