Bara blommor bildar blandade bilder med blandade bakgrunder bakom bostadens bakdörr?

Tornet och Clas Ohlson
ett annat torn och duvan
och en bild till medan jag väntade

När man väntar på att tunnelbanan ska komma kan man vänta på olika sätt.

Man kan fotografera ett torn man redan fotograferat ur andra vinklar.

Man kan fotografera ett annat torn.

Man kan också fotografera andra som väntar på samma tåg.

En modern enaktare? Utan repliker.

Om nödvändigheten att ta en bild

Är det nödvändigt att ta en bild? Det var en fråga som dök upp i min småsömniga hjärna, medan jag höll på att vakna i morse. Jag hade inte bråttom så jag kunde tillåta mig att stanna kvar i detta småluddiga tillstånd en stund, men jag kom nog inte mycket längre än till en rubrik: "om nödvändigheten att ta en bild". Det är åtminstonde ett klassiskt sätt att formulera en rubrik, var det inte så Montaigne formulerade sina rubriker: "Om konsten att samtala" till exempel. Nu har jag ju ingen ambition att åstadkomma en essä, men en rubrik kan det ju alltid få bli.

Den här bilden tyckte jag tydligen att det  var nödvändigt att ta  igår. Kanske ett försök att placera Victoria Tower i gatumiljön. Det är svårt att undgå att se det om man inte går och tittar i  backen  (eller på mobilen).

Vad är det som driver oss att ta bilder? Skälen är förmodligen många olika, och kanske till och med flera olika för en enskild  person, för att inte tala om hur många  olika de kan vara för en stor grupp av människor, så den frågan tänker jag inte ge mig i kast med. Speciellt som jag inte är säker på att jag vet vad svaret blir för min egen del. Men om jag begränsar frågeställningen lite och tänker mig själv gående med en kamera tillgänglig (i handen eller lättåtkomlig i ficka eller väska) så har jag nog ett svar på frågan. Då tar jag en bild, när jag ser en bild. Jag skapar  inte (i alla fall allt mer sällan) bilden utan fångar något som redan finns och är redo att bli infångat.

När det här bygget påbörjades satt det skyltar uppsatta som beskrev hur resultatet skulle bli, med bland annat bilder av själva tornet, och jag kom ihåg att jag tänkte att så där kan det väl inte komma att se ut, det måste vara tecknarens försköning. Ack hur fel jag hade.

Ibland kan det ju vara moln och ljus som riktigt skriker på att bli infångade i en bild, men det måste ju inte vara liktydigt med att någon faktiskt tar en bild. Tänk på alla de tillfällen när det varit vackert, fint, intressant eller något annat och ingen har funnits i närheten och kunnat se det, och ännu mindre kunna avbilda det, med kamera eller på annat sätt. Har det vackra existerat om någon inte har sett det?

Finns det vackra oberoende av människan, är det en allmän inneboende egenskap hos natur och föremål och objekt, eller är det vackra, skönheten, något som uppstår när någon ser det, något som bara finns inom oss. Resonemanget kan givetvis tillämpas även på andra egenskaper än vackert och skönhet!

Nu vet jag ju inte om det här är vare sig vackert eller skönt eller något annat, men jag såg det och därför blev det också en bild.

För att ta ner resonemanget på jorden igen blev det en helt vardaglig bild på entrén till Victoria  Tower.

Var det nödvändigt att ta den bilden? Tydligen.

Det hade regnat i morse, på asfalt och torn
en stillsam vardagsbetraktelse

... och asfalten var blöt.

Den är ju dessutom både nylagd och nymålad, så svartvitt passar alldeles utmärkt.

En svart bil är väl då en passande accessoar (eller en vit kanske, men den stod på parkeringen nedanför).

Istället satsar jag på ett vitt sophus.

Men här fanns det både rött och blått så bilden fick vara i färg. När det speglas i den blöta asfalten slutar den att vara svart.

Resterna av regnmolnen hängde kvar när jag siktade hotelltornet på håll.

Det fick bli ett inramat torn också...

... och ett torn till i bakgrunden.

Mer spännande än så blev det inte idag.

.

Det var nog 30 år sedan sist jag var till Abbesinien.

Till stan
med Domiplan
men vad fan
det får vara måtta
blev en tjugoåtta

Ja, i går valde jag faktiskt objektiv för  att rimmet skulle stämma. Tro't om ni vill, men det är faktiskt sant. Efter att i söndags ha prövat min Industar tänkte jag igår ta min Domiplan, men det blev alltså i stället en japan, ett Hexanon  28 mm/3.5 som fick följa med mig in till staden efter jobbet. Deet blev alltså lite vidare vyer, mer normal än ett kort tele, på min m4/3-kamera.

Jag skulle till Gärdet men steg inte av där, för jag hade även idag gott om tid och åkte en station till och hamnade i Hjorthagen

Vägen till Hjorthagen

Det var länge sedan jag var här, nästan trettio år, och jag ville se om jag kände igen mig. Kanske var jag också ute efter ett uns av nostalgi.

Sådana här apparater fanns det inte då. Det var bara att parkera och det fanns alltid plats. De flesta som bodde här var pensionärer, många ensamma änkor, och de hade inte bil.

Jag bodde i nummer 25.

Fönstren närmast bortom första balkongen, var mina, badrum plus två köksfönster.

De här husen från mitten av 30-talet var bland de första funkishusen som byggdes i Stockholm, och området fick bland gamla Hjorthagsbor smeknamnet "Abbesinien" för att det var så stökigt och så långt bort, precis som i Abbesinien vid den tiden.

Området var från början en bostadsrättsförening avsedd för gasverksarbetare och när jag flyttade dit 35 år senare var det fortfarande många av lägenheterna som hade haft samma invånare hela tiden. Medelåldern var alltså hög. Det var också en stor andel ensamma änkor. Männen hade haft ett hårt arbetsliv och många hade dött i förtid. I min trappuppgång bodde det däremot en pigg gammal farbror som berättade hur han 1912 stod vid Stadion, bredvid de stora gödselhögarna och tittade på olympiadens maratonlöpare.

Nu står den stora gasklockan kvar som ett minne av gasverkstiden. Om jag lutade mig ut genom köksfönstret kunde jag se den, i alla fall om vintern när träden saknade löv.

Den står numera i ett nybyggnadsområde. Här ska det växa fram en ny stadsdel.

Men vi får inte glömma att det är blomstertid nu ...