Ibland undrar jag om inte mitt fotograferande är slumpmässigt.

Jag bryr mig ju egentligen inte så mycket om varför jag fotograferar, jag bara fotograferar för det är skoj och jag har väl heller inget mål med det. Möjligen kan det vara ett sätt att överleva (ja, inte ekonomiskt då, utan som människa). Det är lite slumpmässigt (ja, ok, kanske inte helt då) när jag har kameran med och var jag går då, och det är slumpmässigt vad som dyker fram som motiv framför mig. Jag har börjat fundera mer på om jag helt enkelt ska se på fotograferingen som en meditation, i alla fall när jag är ute och strövar själv, en meditation där jag fångar bilder utifrån min inre medvetenhet.  När jag är tillsammans med människor blir fotograferandet ofta mer konstlat och då både tänker jag och anstränger mig.

Definitivt en slumpmässig bild, ett provskott för att kolla kameran på något sätt.

Jag är helt medveten om att detta med slumpmässigheten inte är hållbart vare sig statistiskt eller matematiskt, men nu använder jag ordet personligt och känslomässigt. Kanske kunde man i stället uttrycka det slumpmässiga som det gudomligt sköna i att motiven plötsligt uppenbaras för mig och att de är så vackra fast de kanske är fula. Allt handlar som synsätt. Det kanske i själva verket bara är som det är.

Det kanske bara handlar om att ta sig ut ur mörkret och sikta mot ljuset, för att upptäcka allt det vackra och sköna som finns där.

Kanske är det inte slumpmässigt att motiven finns där, kanske är det en mening med dem, nämligen att de ska upptäckas av mig och bli avbildade. Kan det finnas någon annan anledning till att de finns där? Hur kommer det sig annars att jag ser alla dessa banala motiv och känner mig tvungen  får sådan lust att fånga dem?

Ibland blir jag förvillad när andra fotografer vet var de håller på med, varför de fotograferar och vart de syftar. Jag har ingen aning om det. Jag bara fotograferar. Det räcker för mig.

.

Ett återfall i morse!

Vädret alltså...

det behövs inte så många ord...

lite överexponerat...

usch ...

svartvit...

gul...

röd...

.

Vardagens vardagligt triviala trivialiteter, finns det plats för dem?

För mig är det så, det finns plats för trivialiteterna. Kanske är det ett skapat utrymme, en mer eller mindre medveten prioritering, nödvändig för välbefinnandet, men lika mycket är det en barnslig förtjusning för  de små sakerna i omvärlden som överlevt, inte minst längs välkända vägar där sinnena inte överväldigas och dränks av nya intryck utan kan få njuta av de små nyanserna och förändringarna. Eller av status quo.

Här har det ändrats...

...inte mycket, men ögat känner inte igen kompositionen. Buskar har röjts, så det är en öppnare vy och då blir också motivet annorlunda och måste fotograferas på nytt. Eller är det inte nödvändigt? Är det inte bara ännu en bild i raden av onödiga bilder. Nej, jag gillade att ta bilden och då var det inte onödigt att ta den. Dessutom gillar jag att titta på den nu efteråt, så därför var den inte heller onödig.

Om den kan anses nödvändig i ett längre tidsperspektiv är en annan sak, men det bryr jag mig inte om i nuet. Just nu mår jag bra  av bilden. Eller av att ha tagit den.

Jag gick också närmare.

Synd att inte hela duvan kom med. Men jag gillar att rutschkanan leker tittut.

 Ett öppnare landskap. Men har dom inte möblerat om bland lekredskapen? Tycker något  fattas.

Att gå så här med kameran kan också bli som en meditation, jag och världen och kameran och skönheten och bilderna går där och mår bra tillsammans och jag känner  inre lugn och tillfredställelse. Kanske är det därför jag fotograferar.

En annan anledning till att ta bilderna är att jag är nyfiken,  nyfiken på vilken text som ska dyka upp när jag bloggar. Ibland växer texten fram när jag går, och då gäller det bara att komma ihåg tills jag kommer hem. Det gör jag allt mer sällan, med mitt sviktande närminne.  I stället blir det tvärtom, orden växer fram ur bilderna när jag har lagt in dem i blogginläggen.

Röjt och städat

Här har mycket ändrats. För två år sedn fanns det täta buskage mellan träden i bakgrunden. Naturen har  röjts och städats och blivit park. Prydligt, men mindre levande.

Resterna av den brutala avrättningen av en gammal vän.

Här stod en fin lönn, med tiden allt mer lutande och det var väl bara en tidsfråga  innan den skulle falla offer för en höststorm. Den var redan sargad när sågarna kom och ändade dess saga. Men jag saknar skönheten som nu ersatts av välstädad slätstrukenhet.

.

Morgonfika eller trivialitet?

Livets nödtorft på en dragkrok.

Det här var igår, idag regnar det.

.

Appropå tågresor: att åka Inlandsbanan
(medan det var på "riktigt")
Och som prolog lite lumparminnen

Claes blogginlägg om tågreseminnen fick mina hjärnsceller att dra igång och långt ner i det förflutna dycker minnesrester upp av en resa på inlandsbanan. Den började en tidig aprilmorgon på Östersunds station för 41 år sedan, så det är förhoppningsvis tillåtet om minnena är lite luddiga (och kanske i detaljerna lite felaktiga, men det finns inte direkt några möjligheter att bedriva källstudier).

Inför den långa resan hade vi laddat rejält med grötfrukost på stationen för 3 kronor, gröt och mackor och ägg och tilltugg av olika slag . Vi hade ju gått upp rätt tidigt och redan hunnit med en del. Vi hade kört från Handöl på morgonen, lämnat in en lånad Valp (personterrängbil alltså) på I5 i Östersund och sedan promenerat till stationen.

Vi var tre som var på hemväg från två veckors vinterutbildning i Jämtlandsfjällen, att dra tunga pulkor med livets nödtorft för att överleva en natt i snögrottor: granatgevär och kulspruta och sådant.  Soligt värre var det, mina militära solglasögon sprack, och jag blev solblind, så nu stod jag på stationen med grus och hackad lök i ögonen, i alla fall kändes det så om jag öppnade dem för mycket när det var ljust. Det gör att det inte finns några bilder från just de här dagarna.

Det här var vid den tiden när reglerna för fria hemresor just hade ändrats, så att man inte bara fick en resa kortaste vägen förläggning-hemmet, utan man fritt fick välja resmål inom landet. Vi hade valt Östersund-Stockholm, via Riksgränsen. Får man en fri resa, ska man väl utnyttja den maximalt! Vi valde därför att åka Inlandsbanan Östersund-Gällivare, för det skulle ta längst tid, och längst tid på tåg ger mesta upplevelsen.

Två dagar

Ja, två dagar tog det att åka Inlandsbanan, vi övernattade i Arvidsjaur om jag minns rätt. och den andra dagen hann vi till Gällivare, i tid för att hinna med ett kvällståg till Kiruna och övernatta där.

I min bokhylla hittade jag faktiskt en kommunicka från året efter och kan bekräfta att min hågkomst var rätt.  Kl 7.25 från Östersund bar det av norrut och i Storuman var det en dryg timme innan vi kunde fortsätta norrut. Jag antar att vi gick upp till Toppen och åt lunch under den timmen.

En annan gång, om sommaren, några år senare åt jag och en kompis också lunch mellan två tåg i Storuman. Vi var förberedda och hade köpt pitepalt som vi värmde i ett stormkök på perrongen, och när palten började bli varm kom vi på att vi glömt köpa lingonsylt. Bredvid stationen låg en korvkiosk, och norrländska korvkiosker har alltid lingonsylt, åtminstone  var det så på den tiden, så jag gick till kiosken och beskrev vår belägenhet.

" ja, int' kan man ät' palt utan lingon", var det förstående svaret så jag fick köpa en portion sylt för 50 öre eller vad det kostade. Det var den största lingonportion jag sett i en korvkiosk, han öste på som vore det potatismos. "Kom tillbaks om det tar slut". Ingen risk, vi åt lingonsylt med palt!

Vidare norrut.

Sedan var det bara tre- och en halv timmes skumpande kvar med den gamla brandgula dieselrälsbussen innan vi var i Arvidsjaur, där vi hittade någonstans att sova till värnpliktsvänliga priser. Dagen efter var det avfärd 9.25 och vid 17-tiden var vi i Gällivare, men med tre timmars uppehåll i Jokkmokk.

När vi klev på rälsbussen i Jokkmokk efter uppehållet tittade föraren förvånat på oss: "Oj, ska jag ha passagerare idag".

Detta om att åka Inlandsbanan.

Bildlöst som sagt.

Epilog

Finns det en prolog, bör det väl även finnas en epilog.

Från Kiruna tog vi morgontåget västerut och hoppade av så vi kunde vandra en bit längs linjen och besöka rallarkyrkogården innan vi vandrade en bit till innan vi hoppade på ett annat tåg och åkte ner till Narvik. Efter en natt där blev det nattåg hem till Stockholm.

.

Stockholmskväll
blandade banaliteter
mellan Slussen och Centralen

Igår gick jag från Södermalmstorg (vid Slussen alltså) till Centralen i aftonljuset. Ljuset var vackert och mälarstaden lika så, så det var enkelt att fånga en rad banala ljusbilder.

Solen höll på att gå och lägga sig och kylan började krypa i fingrarna, men det förtog inte stadens skönhet.

Vy mot Kornhamnstorg. Det år länge sedan man lossade korn här, men jag minns hur jag och pappa gick ner hit och köpte färsk strömming som kommit in på morgonen. Då var torget fullt av fiskarmadamer och andra månglare.

Nere på bryggan hade ett kärlekspar hittat ett eget bord.

De brydde sig säkert inte om att de hade bra utsikt mot tunnelbanan.

Vid stadshuset såg jag ett flygplan.

Silhuetter.

Från Stockholms undre värld?

Banalt, men en vacker afton.

Aftonljuset fångades i går med Lumix G2+Rokkor 45 mm och Olympus PEN med 17 mm pannkaka.

.