Ibland undrar jag om inte mitt fotograferande är slumpmässigt.

Jag bryr mig ju egentligen inte så mycket om varför jag fotograferar, jag bara fotograferar för det är skoj och jag har väl heller inget mål med det. Möjligen kan det vara ett sätt att överleva (ja, inte ekonomiskt då, utan som människa). Det är lite slumpmässigt (ja, ok, kanske inte helt då) när jag har kameran med och var jag går då, och det är slumpmässigt vad som dyker fram som motiv framför mig. Jag har börjat fundera mer på om jag helt enkelt ska se på fotograferingen som en meditation, i alla fall när jag är ute och strövar själv, en meditation där jag fångar bilder utifrån min inre medvetenhet.  När jag är tillsammans med människor blir fotograferandet ofta mer konstlat och då både tänker jag och anstränger mig.

Definitivt en slumpmässig bild, ett provskott för att kolla kameran på något sätt.

Jag är helt medveten om att detta med slumpmässigheten inte är hållbart vare sig statistiskt eller matematiskt, men nu använder jag ordet personligt och känslomässigt. Kanske kunde man i stället uttrycka det slumpmässiga som det gudomligt sköna i att motiven plötsligt uppenbaras för mig och att de är så vackra fast de kanske är fula. Allt handlar som synsätt. Det kanske i själva verket bara är som det är.

Det kanske bara handlar om att ta sig ut ur mörkret och sikta mot ljuset, för att upptäcka allt det vackra och sköna som finns där.

Kanske är det inte slumpmässigt att motiven finns där, kanske är det en mening med dem, nämligen att de ska upptäckas av mig och bli avbildade. Kan det finnas någon annan anledning till att de finns där? Hur kommer det sig annars att jag ser alla dessa banala motiv och känner mig tvungen  får sådan lust att fånga dem?

Ibland blir jag förvillad när andra fotografer vet var de håller på med, varför de fotograferar och vart de syftar. Jag har ingen aning om det. Jag bara fotograferar. Det räcker för mig.

.

2012-04-21 12:10   pic-tor

Man behöver inte alltid analysera varför man gör si eller så. Lusten att fotografera har så många och individuella bottnar och det finns säkert de som menar att de har högre syften med sin fotografering. Allt är gångbart tycker jag och var och en blir salig på sin fason. Att dokumentera sin samtid är ett fint motto tycker jag och jag bekänner mig gärna till det. Skål förresten ;).

/Torbjörn

Besvara

Svar från janolof 2012-04-21 12:44

Jag fotografer för att jag fotograferar. Krångligare kanske det inte är. Vanligt bondförnuft....

Svara

2012-04-21 12:12   Ewa Kirjavainen

Visst räcker det, även om jag själv ibland funderar vad jag håller på med. :-) För mig är det ett nöje och avslappning och det får räcka så.
Trevlig helg J-O!
//Ewa

Besvara

Svar från janolof 2012-04-21 12:46

Undra är alltid tillåtet, bara man inte virrar bort sig allt för mycket.

Svara

2012-04-22 13:33   Margareta Cortés

Den sista bilden med den glada damen i mitten är så underbar, blir så glad av hennes skratt där.
Jag känner ibland att varför fotografera egentligen, men så kan jag bara inte låta bli ändå.
Man lever liksom av det, inte på det.
Kameran har ibland t.o.m hjälpt mig att komma igenom vissa svåra situationer. Fick en svår sjukdom en gång och hade faktiskt hjälp av mina bilder att bearbeta känslorna och komma igenom allt. Tänkte nog inte så mycket på det just då men såg i efterhand vad jag fotat och vilka bilder som blev till. Först taggiga och lite svårmodiga och så blev det ljusare och mjukare motiv eftersom.

Besvara