Fem gånger längre brännvidd
blir bilderna fem gånger bättre då?
Eller blir de bara fem gånger konstigare?

Samma väg som förrgår (eller var det förrförrgår, minns inte längre...),  samma  fotograf, men som sagt, ett annat objektiv som inte gav lika vida vyer körde jag med i går. Försökte med samma motiv, men många fungerade inte överhuvudtaget, de byggde helt på vida vyer och komposition, men några gick att återanvända. Om de sedan blev lika roliga är en annan sak.

Istället för att använda 9 mm på min vidvinkelzoom körde jag i går med 45 mm. 5 x 9 mm=45 mm. Som ett kort tele, 90 mm, på fullformat/småbild.

Bigga baggar-bilden blev helt annorlunda, ganska naturlig (och tråkig?), till skillnad mot det överdrivna centralperspektivet från dagen före.

Kanske är det för att jag gått här så många gånger som jag tröttnat lite på motivet och måste leka till det för att vilja fotografera, för den här bilden gör ju ingen människa glad.

Knappast heller den här, som också finns i vidvinkelversion i förra bloginlägget.

.

Nedfallen ledning varnar man för varje dag...

Här går det ju att leka lite med skärpedjupet när brännvidden är längre, så kanske går det att hitta otagna motiv även med den. Gäller att ställa om bildseendet bara. Fotade skylten i morse med 28 mm också. Undrar hur det blev.

Bussen hade just gått när jag kom till hållplatsen så det var folktomt.

Då kan man ju istället spana in reklamens dominerande plats i stadsbilden, eller läsa texten som återkommande rullas fram på displayen: "Försenad pga framkomlighetsproblem"

Men strax kommer det någon, så jag var inte enda väntande.

Är de där klackarna avsedda för vinterföre?

Kom på att jag kunde leka lite under väntan. På första bilden fokuserade jag på klackarna.

Här fokuserade jag  på glaset och körde med full öppning (nästan) för att få litet skärpedjup. En helt annan bild?

Här bländade jag ner för att få max skärpedjup. Fortfarande skärpan på glaset.

Sådana här skärpedjupslekar kan man definitivt inte ägna sig åt med vidvinkelobjektiv.

.

Ett klart trängre perspektiv på bussinteriören, jämfört med förrgårdagens spatiösa vidvinkelvy. Dessutom är fönstren rena.

När jag kom fram klev jag av v id en artificiell snöhög.

Vit plastpresenning, med ett tunnt överdag av nypudrad snö.

.

Folk och så'nt, en morgon

Inte idag, det blev bilder över igår...

... bilder på folk som går

och bilder på folk som står...

...men alla väntar de på samma buss som jag (eller väntade, det var i går)

Eftersom jag använder rejäl vidvinkel får jag ingen närkontakt med människorna, men jag tror inte det är meningen, inte ens om jag går närmare.

Jag tror inte de vill visa sig heller, alla i sin egen värld, en del knappt vakna.

I bussen, också en egen värld...

... en snöslaskig morgon, så fönstren erbjuder inte mycket av omvärlden under färden.

Och så luras vidvinkeln...

...så här spatiöst är det inte i bussen.

Morgonbarn och morgonfåglar

Raskt töms bussterminalen på folk, det är ingen som stannar här längre än nödvändigt...

... utom jag, då...

.

Vardag, vantar, varsam vandring, vit vinter, vidvinkelvida vyer

Ja, varför inte? Det såg vitt ut i morse, så vitt jag kunde se, så jag vandrade ut med kameran i fickan, men fick raskt plocka upp den och ha den i handen, så den kunde ta bilder, för det hade ju kommit minst en decimeter ny vinter under natten och lagt sig över nejden.

Närmsta nejden?

Det var vitt och vackert, så som vinter ska se ut, inte grå, brun, smutsig och och tilltuffsad, utan just vit. Snövit kanske, men jag såg henne inte. Utan vidare var det dock något som behövde fotograferas, annars kändes det inte rätt. Allt annat vore slöseri med förgänglig skönhet.

Den förgängliga vita skönheten började redan bli tilltufsad och nersmutsad. Har bilden då sitt berättigande om det var vinterns vithet jag skulle fånga. Förmodligen har den det, varför skulle jag annars ha tagit den. Bara för att det är någon sorts komposition? Kanske. För att jag vill visa människans litenhet i det moderna lanskapet? Tror inte det, för de två varelserna var inte inne i motivet, när jag bestämde mig för att ta bilden, men eftersom de kom väntade jag in dem.

Egentligen vet jag inte om det här landskapet är så fint att det kan benämnas med ett vackert gammalt ord som nejd, men kanske hade inte ordet  samma skönhetsvärde då som idag.

Det spännande med det här landskapet tycker jag är möjligheten att klämma ur skönhet ur något som lika gärna kan kallas fult. Inte för att jag har någon sorts kärlek till området, det är bara en klunga hus jag måste passera för att komma någonvart, egemtligen är jag en främling här. Jag bara råkar bo i närheten, och jag hamnade här för att det var praktiskt (och överkomligt).

Kanske ser jag området bara som en massa fyrkanter och linjer som kan ge kompositioner, mer levande är det inte för mig.

Höftskott med 9 mm brännvidd blir ju som det blir. Och det röda är rödare än det var i verkligheten, det fixade jag efteråt. Tyckte det skulle vara så. Varför? Ett hugskott bara. Och varför använde jag 9 mm? Ett hugskott det med, tyckte det skulle passa till snön och ljuset. Dessutom valde jag min PEN som inte varit med på ett tag. Den har sin egen charm som jag gillar, inte minst med vidvinkel på, även om jag måste erkänna att min G2:a är mer praktisk i många situationer fast den är tråkigare.

BIG BAG

Ett tråkigt gathörn som blir lite roligare av de bigga baggarna. Men samtidigt ett populärt hörn, här samlas ofta folk, mer eller mindre skumma. Kanske inte så här dags, utan mer på ledigare tider

Ibland lockar vidvinkeln mig till perspektivmissbruk. Ibland lyckas det, ibland inte. Med tiden borde jag ha lärt mig att inte försöka, men jag kan inte låta bli...  Fast har man inte värre laster går det väl an. Jag slösar ju inte ens på film.

Upprepat missbruk.

I väntan på bussen fångade jag hela Sollentuna i en bild.

När ljuset vägledde mig...

Så var det i morse när jag gav mig iväg. Jag hade tänkt ta bussen, men plötsligt ropade ljuset på mig och ville att jag skulle gå en annan väg, så jag lydde, bytte riktning och följde ljuset.

Eftersom jag hade kameran med, försökte jag fånga det gudomliga ljuset, men det gick förstås inte, det är ju för starkt så jag fick nöja mig med bleka avbilder.

Ljuset hjälpte mig att gå den rätta vägen, det var bara att följa skenet på himlen.

Efter en stund dök en annan mer jordnära vägvisare också upp, ett resligt hotell.

Nu är det nog inte lång väg kvar...

Men här gömde sig ljuset, så den sista biten fick jag klara mig utan vägvisare.

Det är bra med en liten kamera, en sådan som ryms i fickan, då kan det bli bilder.

.

...på väg hem...

Titta på film

Gott om gran

En bit av Småland

Den allsvenska myren skrev Svante Lundgren om en gång i tiden, så här kan den se ut från X2000

...eller så här

När det går fort...

Åker man baklänges kommer allt som en överraskning

.

Sedan gick jag och fikade...

.