Miss, kan man ju säga,eller kan man vända det till något bra, och lite objektivrecension också (objektiv?)

En s.k. "Fristående fortsättning"? Eller "koka soppa på en spik"

Ibland gör man tabbar och missar, ibland går de att reparera, ibland lär man sig något nytt och ibland blir det bara ett misslyckande. Extra förargligt blir det om man egentligen vet.

Jag var ju på konstutställning i lördags och värmde mig under den kalla promenaden och tog några bilder i konstljuset och tänkte inte närmare på det. Vitbalansen var ju inställd för snö och sol, så väldigt gult blev det. Här har jag dragit ner det gula, så det inte ser allt för läskigt ut. Stora präktiga tavlor var det, så man fick valuta för inträdet. Men det var klart sevärt.

Inte minst Jiri Anderle som fanns i den andra längan.

Här inne, precis som ute, använde jag kit-zoomen, 14-42 på min Panasonic G2.

Den har lite svårt att hålla linjerna raka, ibland.

När jag gick ut tänkte jag inte heller på det där med färgtemperaturen, jag tänkte mer på yttertemperaturen och tog på mössa och vantar och tog en überblå bild.

Den fick fortsätta att vara blå, det tyckte jag bara förstärkte känslan av köld. Eller så gillade jag  bilden och bestämde mig för att missen var bra. Möjligen var jag inspirerad av vad jag sett på galleriet, även om det inte var fotografier. Fast en del av tavlorna var ganska fotografiska i sitt uttryckssätt.

Eller så "räddar" man bilden och gör den svartvit. Jag har läst att en del gör så, så då gör jag också så.

Här kommer lite objektiv objektivrecension igen: Titta i hörnen. Men här kanske det gav en viss stämning och känsla i bilden, så har vi vänt även det till något bra. Eller är det bara en undanflykt?

Vart var vi på väg?
Äntligen framme vid det obestämda målet

Så småningom kom jag fram till målet, även om vägen dit varit virrig och snirklig, men det kan ju bero på att det är svårt att gå raka vägen när man inte vet var målet är. Lite enklare blev det kanske av att jag var fullkomligt fri att bestämma målet själv, men då gäller det att känna igen det när man kommer dit. Ett dilemma? Nej, inte värre än man gör det, ganska gemytligt faktiskt, hade ju inget sällskap att ta hänsyn till.

Jag kunde gå åt vilket håll som helst...

...medan jag tog precis de bilder jag ville ta. Om de sedan blev som jag ville är en annan sak.

Ledig etta med fin utsikt och soligt läge, uthyres omgående...

Den här polaren stod och skrek här i somras också, och han var fortfarande kvar.

Men det var ju målet jag skulle hitta...

...tänk om jag skulle gå åt det här hållet.

Nej, inte det här huset, det går vi förbi.

Vi ska tydligen högre upp.

Däruppe fanns det fler hus.

Och ännu ett...

Huset var finare på framsidan och där kunde jag gå in och fika och det var verkligen på tiden för det var skönt att komma in i värmen.

Det visade sig att jag varit på väg mot Edsbergs Konsthall.

Där värmde jag och G2 mig, efter en kylig promenad.

.

Ännu på väg i kylan?
Med långkalsonger och simpel zoom
irrade den förvirrade fotografen fortfarande kring

Någonstans var jag på väg i mitt förra blogginlägg, men jag var på väg så länge att det får bli flera inlägg, så de inte blir odrägligt  långa.   Lite småkallt var det, så jag ville göra fotograferingen så enkel som möjlig och valde min Lumix G2 med standard-zoom och autofokus. Efter ett tag med manuella objektiv kändes det nästan oförskämt enkelt, men det var inte fel i kylan att bara behöva  ägna sig åt promenad och motiv och komposition och inte  behöva fokusera, speciellt som ögonen tårades lite av kylan.

Men lite konstigt var det, får det vara så här enkelt?

Jag hittade en förmaning längs vägen, men undrade om den inte var lite överflödig så här års.

(Alla bilder är inte med för att de är bra, en del bara för att de för handlingen framåt!)

Tydligen var  förmaningen inte onödig, men de här verkar inte vara läskunniga.

Vinterbadare.

Den lokale stepp-dansören?

Lite klumpig som man blir med varma handskar på, var det skönt att bara titta och trycka. Det blir ju inte samma känsla när man fotograferar, men kanske är det bilderna som räknas. Och det roliga är ju strövandet och sökandet och att vara på väg utan att veta vart man är på väg, eftersom man inte har något mål annat än att vara på väg. Finliret får vara till varmare dagar. Det märks att man inte är ung längre, när fingrarna bli motsträviga i kylan. Det var ju inte ens svinkallt, 13-14 grader kallt bara.  Jag minns vintrar när det var skönt när det var så varmt...

Herr och Fru And?

Det fanns fler djur där.

En svartvit bild i färg, eller hur man ska uttrycka det.

Någonstans här var det känslan dök upp, att det inte var jag som fotograferade, utan kameran, jag bara passivt tryckte på en knapp och inte gjorde något. Så var det ju inte, jag valde motiv och utsnitt, valde brännvidd, riktade kameran och  bestämde när avtryckaren  skulle tryckas ner. Men ändå! Är själva hantverket att ställa in bländare, tid och avstånd, etc. en så integrerad del av det inarbetade hantverket att det känns som att jag inte fotograferar utan bara "knäpper bilder". 

Är det därför jag har haft en period där jag gärna använt gamla manuella objektiv? Får det inte bli för enkelt, eller är det bara en avvänjningsperiod. I den här temperaturen, med det här ljuset, borde det inte få vara så här enkelt, det borde  vara svårare. Det var det förr i tiden. Det var bättre förr... eller?

Vart är vi på väg?

Dessutom vill jag bestämt förneka det som står i rubiken. Jag var inte förvirrad och jag irrade inte, möjligen funderade och reflekterade jag,  och gick jag kors och tvärs mellan motivvärldarna.

Plötsligt skymtade en ny värld lite längre bort...

Fortfarande var jag på väg, men ännu visste jag inte vart, men det uppdagades så smånimgom.

.

Vart är jag på väg...?
Ur dagens bildskörd
Kanske är det ett preludium

Ja, här är jag fortfarande hemma och konstaterar att omgivningen fortfarande är frostig.  Både häck och bilar. Temperaturen var på väg uppåt, men det var fortfarande -13.

Jag rörde mig kanske norrut, eller var det kanske åt vänster...

Jag vet inte så noga men jag hamnade här, där det fanns träd , former och färger, tillräckligt mycket för att jag skulle gilla det och att det skulle bli en bild.

Sedan snurrade jag tydligen till det, men omgivningarna börjar träda fram.

Frostigt var det här också...

...och både djur och människor är ute och rör på sig.

Lite av bebyggelsen tittar fram ...

.

Vart är hon på väg?

Uppför är hon på väg i alla fall. Jag följde efter och där uppe blev det fler bilder.

.

Ingen kamera, inga bilder,
ingen blogg på flera dagar,
vad är det som har hänt?

En larvig rubrik, men jag kom inte på någon annan och jag hade ingen lust att vara spirituell, så jag tog det som råkade dyka upp i hjärnan. Dessutom är den till största delen sann och definitivt inte osann. Det har egentligen inte hänt något, snarare är det ickehändelser, jag har inte haft kameran med mig, jag har inte fotograferat och jag har inte bloggat.

Plötsligt en dag var det bara lika naturligt att inte ha kameran med sig, som det tidigare var nödvändigt att ha de med sig. Livet kändes så enkelt där jag gick ut i världen  (nå ja, på väg till jobbet i alla fall) utan kamera i fickan. Fri och oberoende som en liten gosse. Men det var lika bra att jag inte hade någon kamera med mig, det fanns ju i alla fall inget att fotografera. Men det hängde nog ihop. Frågan är vad som var hönan och vad som var ägget.

Det finns så många spår att följa, frågan är vilket man ska välja...

Lika naturligt var det att inte blogga. Jag hade ju bloggat varje dag i januari, inte för att jag bestämt så, utan för att det blev så. Och så slutade jag. Men det är inte slut på bloggidéer, de bara ligger för inkubation eller möjligen vilar i väntan på inspiration, om nu inte detta är samma sak. Inkuberade idéer? På samma sätt som detta inlägg har har haft sin inkubationstid för att mogna till ord och formuleringar.

Ibland kanske något sätter sig på tvären, så inget spår är framkomligt.

Kanske behöver man time-out ibland även om det man gör är både roligt och friviligt, eller kanske är det annat i vardagen som behöver utrymmet. Jag känner att jag inte kan göra fotandet och bloggandet till något jag ska göra, något jag styr, planerar och bestämmer över, det måste vara något som kommer inifrån, som har sin egen kraft. Annars får det vara. Annars blir det en plikt.

Egentligen är det nog inte en Time-out, det är snarare en inre fokusering. Jag är ju inte trött på det. Jag väntar med spänning på vad som skall komma.

Kanske är det bättre att dra sig undan i det inre, i stället för att gömma sig bakom hörnet.

Bilderna här är de sista jag tog på vägen hem, senaste dagen jag hade kameran med. Förebådade bilderna det jag nu har skrivit? Bitvis har jag kunnat avläsa vad som skulle komma i bilderna, men tydligen har inkubationen skett längs flera vägar. Vissa former av bildterapi bygger ju på det, att saker i det undermedvetna avslöjas i bilderna. Kan det gälla även fotografier?

Ibland kan det kännas skönt att följa ett tydligt och bekvämt spår, även om det lyser stoppsignaler i fjärran.

Kanke ska man välja sin egen väg, även om den inte ser så lockande ut.

.